Yngve Rådbergs papperskorg

Orealiserade bildidéers sista viloplats.


El Sueño, olja på akrylglas, 42x28 cm, 2007

lördag, november 07, 2009

Fienden

I papperskorgens opretentiösa anda lägger jag ut den här texten fast den inte är färdig. Jag har inte lyckats få ihop trådarna riktigt som jag tänkt från början, så de får helt enkelt hänga löst. Dessutom är det ju så länge sen jag uppdaterade den här sidan så sannolikheten att någon läser detta måste bedömas som ganska ringa.

I februari 2008 var jag med på den exklusiva konstmässan Market. Det var i och för sig inget ovanligt med det, jag har deltagit flera gånger i Gunnar Olssons monter. Däremot var det en ovanligt stel tillställning
. Jag var där på vernissagen – ensam. Alltså, jag menar inte att det var tomt i lokalerna, köpare och exklusiva gallerister fanns det gott om, men jag hade inget sällskap med mig och förutom jag själv fanns det inte en enda konstnär där. Snacka om exklusivt! Målningen jag deltog med utgår från en teckning som fiskats upp ur papperskorgen. Ingen köpte den.


Interiör, 2008

I år erbjöd Gunnar mig hela montern om jag hade något att fylla den med. Det hade jag inte, min kreativa energi hade varit strypt under hela den föregående hösten. Men jag hade en idé. Det var väl inte något supermärkvärdigt koncept, men den gav mig lust att jobba. Tacksam satte jag igång. Min sambo påminde mig försynt om att jag borde höra med Gunnar innan jag la ned alltför mycket engagemang i saken. Jo, jag höll med, men någonstans anade jag hur han skulle reagera. Och jag ville inte bli störd, jag hade roligt.

Jag känner en man. Eller rättare sagt, han känner mig. Själv gör jag allt för att undvika honom. Det finns en anledning till det.

Jag är rädd för honom.

Så fort han dyker upp kan man vara säker på att det blir bråk. Han är dominant och oförutsägbar, aggressiv och orygglig. Och det han inte tål hos mig är naturligtvis min beskedlighet, min snara kompromissvilja, kort sagt min konflikträdsla. Han har en särskild förmåga att genomskåda min anständiga fasad, komma åt det ömma som finns där bakom och trycka på det tills det blir så irriterat att jag förlorar kontrollen och ger igen.

Om den vanliga ingången kärvar får man lov att gå bakvägen. Mitt förslag för Galleri Olssons bås på Market var att vända på förhållandet mellan bild och text. Istället för att som vanligt låta betraktaren gå runt och titta på konstverk bärande ett papper med titlar och information, tänkte jag att man skulle ha titlarna på väggen och konstverket i handen. Jag bestämde mig för att tusch var en lämplig teknik, tänkte mig ett ark med ett antal olika mindre teckningar, ungefär som mina förberedande skisser brukar se ut, och så satte jag mig och ritade. Just då tänkte jag nog inte så mycket på vad det var för bilder som kom, jag var bara lycklig över att ha hittat en öppning, ett flöde. Det var först när jag skulle visa Gunnar de färdiga papprena med åtta små handkopierade originalteckningar på varje, som jag började känna mig lite yr. Vad var det egentligen som rörde sig i mitt huvud?

Jag brukar försöka undkomma i det längsta. Jag flyr, gömmer mig, ber på mina bara knän. Ingenting hjälper. Har han väl fått korn på mig släpper han mig inte förrän en fysisk konfrontation kommit till stånd. Då blir han plötsligt helt kall. Ju mer jag slår, desto mer nedlåtande blir glansen i hans ögon. Han är starkare än jag. Mycket starkare. Men han låter mig slå. Jag kan sparka, använda tillhyggen, knuffa honom utför trappor – han ids knappt lyfta en hand till försvar. Det är det värsta. Skräcken för hans kommande hämnd växer i takt med att jag ger honom allt större anledning till den. För han ger sig aldrig. Om jag så skulle förvandla honom till en våt fläck på golvet, vet jag att han ändå skulle komma tillbaka. Ännu ondare, med all rätt.

Gunnar skrattade gott åt idén. Jag hade också författat ett pressmeddelande eller vad man ska kalla det:



Projektet började mer och mer dra åt satir. Men som jag anat tyckte inte galleristen att det var "rätt sammanhang". Jag blev nu inte så ledsen för det, snarare var jag glad. Den bakvända manövern hade fått mig att släppa fram en massa bilder som varit blockerade av outtalade hänsynstaganden, dem kunde jag nu använda till målningar. En bräsch hade öppnat sig i min avsmalnande återvändsgränd. Men den ledde inte ut. Den ledde nedåt. Den ledde käpprätt åt helvete.

Det låter kanske konstigt att ha en sådan kompis. Varför ska jag umgås med en sådan? Varför säger jag inte upp bekantskapen? Varför kan jag inte bara be honom dra åt helvete? Det finns en anledning till det också.

Han är jag.
Han är den del av mig som vägrar ta skit. Han går efter mig och plockar upp. Allt som jag låtit rinna av mig, vrede, förakt och avundsjuka, har han samlat på sig och arkiverat enligt ett eget förvridet system. Tänk Max Cady i Cape Fear. Det är en person som man absolut inte vill ha med att göra. Det är ondskan in persona.

Alla teckningar har inte blivit till målningar. De värsta till exempel, de har jag inte kunnat förmå mig till att visa. Förhoppningsvis slipper jag det. Men ännu ligger de inte i papperskorgen heller. Snarare i byrålådan. Målningarna däremot går det utmärkt att se en stund till. De ställs ut på Galleri Olsson 22 oktober – 15 november under namnet Umbra. Jag ska inte orda så mycket om dem här. De får, som det heter, tala för sig själva. Men i samband med att jag bestämde mig för att gå vidare med motiven från teckningarna hade jag en dröm. Det var en av de återkommande mardrömmar jag haft sen tjugoårsåldern, men en sak var annorlunda. Jag har alltid trott att den person som brukar jaga mig i drömmen är en del av mig, min skugga, min förträngda ondska. Men denna natt såg jag vem det var.

Men jag, jag är ju en snäll kille. Överdrivet snäll. När jag står i en situation där jag verkligen skulle behöva all min vrede, när jag fått skit och måste försvara mig, då låter min röst så svag och liksom från bakom en vägg. Det är verkligen ett handikapp, det handlar ju om krafter som verkar inom varje människa, vars syften ytterst är livsuppehållande. Och dessutom: Eftersom jag inte har dem med mig, har jag istället fått dem mot mig.

Martin Jonsson. Mannen i mina drömmar. En före detta kustjägare, kroppsbyggare och nynazist som jag arbetade med ett halvår, då för tjugo år sen. Det var inte kul. Redan efter ett par dagar hade jag förstått jag att det skulle bli väldigt svårt att samarbeta. Han vände sig särskilt mot mig med sina rasistiska provokationer. Jag argumenterade emot på mitt fredliga sätt, vilket verkade provocera honom. På en kafferast hotade han mig till livet. Jag minns fortfarande exakt vad han sa: "Om jag träffar dig ute ska jag döda dig." Martin Jonsson. Jag har ingen aning om vad han gör idag. Sist jag såg honom var strax efter att han fått sparken (hans provanställning blev inte förlängd). Jag träffade på honom i Gamla stan sent en natt och mycket riktigt försökte han döda mig. Det hjälpte inte att jag var tillsammans med fem kompisar, han satte ändå igång med att ta struptag. Sparkade mot mina vänner. Någon hade visst öppnat hans sista lönekuvert och sen nödtorftigt tejpat ihop det och naturligtvis hade han genast fått för sig att det var jag.

torsdag, oktober 09, 2008

Väntan över

Det obegripliga uppkopplingsfelet är åtgärdat, jag kan kasta igen. Och nu är det den här bilden som åker ut, för nu har jag tröttnat på att sitta och vänta på att det ska hända någonting annat.




De här stackarna sitter och väntar på att någon annan ska släppa ut dem. Vem skulle det vara?

Det har handlat mycket om slut på sista tiden, och
här är ännu mer (i ett program som heter Snittet, jag kommer in efter ungefär halva programmet och pratar bland annat om ovanstående teckning). Jag kan inte sluta tänka att jag måste sluta med mina slutna rum men nu får det faktiskt vara SLUT med det!

torsdag, oktober 02, 2008

Konsten att bryta en cirkel


I papperskorgen idag: Konstens dröm om ett särskilt, upphöjt betraktande.
(Friedrich, 1818
 

Det var först när jag öppnade min senaste (och, när detta skrivs, ännu pågående) utställning som det med full kraft slog mig vad det var som hade hänt. Jag har visserligen under det senaste året haft en tilltagande känsla av en cirkel som sluts, eller en snara som dras åt, men här hängde nu bildbeviset:

Fundament, 2008
Drömmen om ett upphöjt betraktande hade dött, också inom mig. Snärjd och strypt av ett cirkelresonemang.


Bli nu inte ledsna bara. Vem har sagt att döden är slutet?

måndag, september 29, 2008

Gästpapperskorg


Från The Fabulous World of M.M.M. akryl på pannå, 24x24 cm ©Måns Müllner

Den här målningen köpte jag av min vän Måns Müllner när han ställde ut på Teatergalleriet i Uppsala i vintras. Jag tänkte då att den skulle passa perfekt att visa här, men sen var det som om jag under ett halvår alldeles glömde bort att jag hade en blogg. Nu är dock tiden till slut inne för detta lilla gästspel samt för en kort presentation.

Jag har känt Måns sen 1991. Så länge jag kan minnas har han i sin konst laborerat med olika poser – tunna masker av identitet till synes utan någon substans bakom. Färgerna i hans målningar, alltid grönt och rosa, är därvidlag oerhört betydelsebärande. De kommer från ett par traditionella svenska... bakverk:


Dammsugaren och napoleonbakelsen.

Måns arbetar på något sätt med branding, men lite bakvänt kan det tyckas. Kanske är det snarare någon sorts adbusting. I stället för att bara lansera sitt eget
varumärke, försöker han lägga beslag på några av världens mest välkända symboler och varumärken genom att gå på dem med sina patenterade signalfärger. Det är visst tänkt att det ska bli tusen stycken målningar av det här slaget någon gång i framtiden. Här är några. Det finns också en »animerad« film med samma tema (dock utan länk, det måste du fixa Måns!). Måns gör också schamanistisk discoperformance iförd mexikansk brottarmask under artistnamnet Doctor Mexico.

tisdag, september 23, 2008

Mamma

Sommaren 2001, strax innan mina föräldrar skulle flytta från Vänersborg, passade jag på att dokumentera deras hus – mitt forna barndomshem. Medan jag smög runt i rummen med kameran blev jag allt mer sentimental. Jag kände att jag ville skapa ett minne, inte bara av miljön där jag växte upp, utan en bild som på något sätt kunde fånga och hålla kvar essensen av min flydda barndom.

Det blev inte så. Bilderna därifrån är inte några madeleinkakor doppade i lindblomste. Jag förflyttas bara tillbaks till 2001, där tar det stopp. Men en bild är annorlunda. Den handlar inte alls om min barndom. Det är ett iscensatt porträtt som jag nästan i smyg arrangerade en kväll efter att alla andra gått och lagt sig. Det föreställer min mamma, fast inte mamma som mamma, utan mamma som den person jag faktiskt aldrig har träffat. Det vill säga mamma innan jag lärde känna henne. Idén fick jag av den rad med böcker om barnpsykologi som då stod på en hylla i hennes arbetsrum. Jag satt och funderade över vilka av dem som var "nya" (dvs införskaffade under min livstid) och vilka som "alltid" stått där. Det slog mig att min tidsindelning inte var särskilt adekvat i sammanhanget. Och som för första gången gick det upp för mig att min mammas liv inte började med att jag kom till världen.

Jag travade upp alla böckerna om barndomens betydelse på en duk broderad av min mormor och placerade ett inramat fotografi av min mamma som liten flicka ovanpå. Cirkeln var sluten.



Att den här kopian är repig och smutsig beror på att den har legat löst bland en massa bråte i en flyttkartong. Men det är, som jag ser det, bara en fördel här.

fredag, september 19, 2008

Allt är inte skit som luktar

Häromdagen ringde min mamma och undrade hur jag har det – egentligen. Det var efter att hon sett min senaste utställning och dessutom varit inne och läst på den här bloggen. Pappa brukar också oroa sig för min mentala hälsa när han ser hur jag målar. En gång var han övertygad om att det var sviterna efter min TBE (fästingburen hjärninflammation) som låg bakom de tröstlöst dystra bilderna. Sanningen är dock att jag själv länge betraktat varje fullgången målning, hur olustig den än råkar bli, som något av ett underverk. Lyckas jag bara göra bilder som jag kan tro på, som jag kan inbilla mig har någon slags mening – om så bara för mig själv – är jag lycklig. Det betyder att jag för tillfället lyckats hitta en mirakulös utväg ur konstens hopplösa förutsättningar.

Men här, i min virtuella papperskorg, hamnar ju inte de bilderna. Här hamnar de tveksamma fallen, de som undgått den verkliga papperskorgen, men inte nått ända fram till ett utförande, eller utställande. Det kan vara allt från spontana infall till överarbetade pekoraler, gemensamt är att jag inte kan tro på dem som konst. Därför kan kanske stämningen här upplevas som lite negativ, lite överdrivet självkritisk. Men då kan det vara bra att ha i minnet att denna blogg bara belyser ena sidan av verksamheten. Den andra, den lyckliga, finns inte så mycket att orda om. Den ska ju stråla av sig själv!

Som avslutning kommer ett undantag från regeln jag nyss formulerat. Den här färska bildidén betraktar jag inte som skräp – även om den råkar utspela sig bland sopor.




måndag, september 15, 2008

Smaklig måltid


Svalget, akryl på kartong 1996

Djupt nere i högen av förkastade idéer ligger ett frö till en annan tänkbar utveckling av mitt konstnärskap. I de här arbetena från mitten av nittiotalet har jag försökt bryta mitt sedvanliga gravallvar med en gnutta galghumor. Jag har blandat tungt kristet arvegods med Musse Pigg och Gröna Lund. Riktigt hur projektet skulle genomföras rent praktiskt kom jag väl aldrig fram till, och det är kanske delvis därför som jag inte tog mig vidare i den här riktningen. I skissen nedan finns en poetisk antydan om hur jag kan ha tänkt i något skede. Man ska tydligen ned på knä, så därför arrangerade jag det också så när jag plåtade mig själv i målningen tidigare idag.



Vad blev det då av detta halsuggningstema? Jo, det blev till slut en tre meter hög bild av en giljotin som jag etsade i plåt och kallade "Yttersta bilden". Det är den största grej jag gjort, men tyvärr bidde det ingenting kvar av humorn.


Till samma period hör också den här fotot:



och om man vill kan man från dessa infall, via denna samtida teckning:



hitta en förbindelse till en målning som just nu ställs ut på Galleri Olsson i Stockholm. Det där fröet ligger kanske fortfarande och gror någonstans i mitt undermedvetna...

måndag, september 01, 2008

Idioten


























Här några föregångare till textbilderna som jag visat tidigare. Jag har, typiskt nog, inte kunnat bestämma mig för inom vilken fiktionsram jag ska lägga den bokstavliga utsagan. Mest konceptuell blir ju den övre, som också den finns i en engelsk variant:




Samtidigt är jag svag för det berättande. Det både distanserar och för in betraktaren i situationen. Man slipper också själv känna sig som den idiot man är, när man mot sin vilja gått fram och läst på lappen. Men det förtar förstås en hel del av effekten...


I versionen här till vänster har jag annars tänkt att textbilderna ska vara tillräckligt stora för att fånga uppmärksamheten direkt när man träder in i utställningsrummet, medan skylten är tillräckligt liten för att man ska vara tvungen att förnedra sig och gå fram och ställa sig under pilen. Inte så trevligt.

Nu är det väl ingen större risk att jag någonsin genomför det här. Men man kan ju alltid fantisera om att en gång göra något som är "på riktigt".



lördag, augusti 30, 2008

Dammsugarn

När Moderna Museet 2006 lanserade sin stora mönstring av svensk samtidskonst, kallad Modernautställningen, skröt en av intendenterna om hur han hade "dammsugit" Sverige efter nya spännande konstnärskap. Jag kom då att tänka på en händelse som utspelade sig nio år tidigare, när jag hade min examensutställning på Galleri Mejan vid Rödbodtorget i Stockholm. Jag satte mig och gjorde den här teckningen ur minnet. (Fast eftersom jag vid tillfället jobbade på Moderna hade jag ändå modellen inom synhåll.)




















När man har sin examensutställning efter en konsthögskoleutbildning är det mycket som står på spel. Man ska redovisa vad man gjort under fem års heltidsstudier, man ska bli uppmärksammad och knyta viktiga kontakter (vilket man i och för sig borde tänkt på lite tidigare). Kort sagt, det är då det ska ske.


Jag kommer ihåg att jag kände mig väldigt liten och obetydlig, där jag satt och vaktade min examesutställning. Faktum är att jag under en längre tid på skolan blivit allt mer tveksam till om det alls var någon mening med att försöka göra konst. Jag hade starka skäl att tro att det egentligen var omöjligt. Mitt självförtroende var också stukat av att jag inte haft någon professor som stöttat mig under de första fyra åren. (Det hade inte ens gått upp för mig att jag hade en "egen" professor förrän någon gång i slutet av tredje året.)

Ändå närde jag någon sorts vansinniga förhoppningar om att det skulle komma in någon och se mina små målningar och förstå att det trots allt var fråga om stor konst. Jag satt på helspänn. Så fort någon kom in for jag upp och försökte därefter snabbt inta en avslappnad pose för att betraktaren inte skulle känna sig obekväm av mina förväntningar. Jag bör med andra ord ha tett mig som en ganska typisk avgångselev.

När en välkänd kritiker klev in på galleriet blev jag så klart extra svettig. Förvånansvärt många sådana var ändå inne en sväng. Ovan nämnde intendent, på den tiden konstkritiker på Expressen, var inget undantag. Han gick direkt in till min medutställare som tydligen bättre fattat hur det går till i konstvärlden – de var redan bundis. Kritikern hade inte så mycket som snuddat med blicken vid mina målningar, men jag tänkte att han nog skulle kolla lite när han kom ut från min klasskamrats rum. Så fort de pratat klart därinne stod det dock klart för mig att han inte hade några sådana planer. Snarare tycktes det mig som om han försökte undvika att se – både på mina målningar och på mig. Jag tror aldrig att jag har känt mig så osynlig, varken förr eller senare. En liknande situation för en stå-uppkomiker som har sitt första offentliga framträdande skulle vara om publiken inte ens märker att han är där.

Nu fanns det också en lärare från skolan i lokalen och hon var inte lika tappad bakom en vagn som jag. Hon grep resolut tag i kritikerns arm och uppmanade honom att titta på bilderna. Uppenbarligen tyckte hon själv att det kunde vara värt en chansning i alla fall. Och det är då den kommer, bilden som bränt sig fast i mitt minne och som jag försökt återskapa ovan. Besvärad stannar han borta vid ytterdörren och "dammsuger" den förhållandevis spatiösa gallerilokalen med blicken. Han står som fastfrusen i dörrmattan och spanar på mina blott 25x38 cm stora målningar tio meter bort. Han mumlar något om dumstrut (en stjärngosse förekommer i ett verk, den hade han tydligen lyckats urskilja avståndet till trots) och försvinner kvickt ut genom dörren. Allt medan jag långsamt sjunker ihop och förvandlas till en våt fläck på betongolvet.

Att jag kommer att tänka på den här händelsen nu är inte så underligt. Jag drömmer alltid om den när jag ska ställa ut. Och nu är det dags igen. Drömmen går ut på att jag på något sätt försöker ta revansch, jag vill få kritikerna att skämmas för att de inte uppmärksammade mitt konstnärskap när de hade chansen. Dessa drömmar har hittills visat sig vara sanndrömmar så tillvida att de alltid slutar med den där förintande osynlighetskänslan. Så är det nämligen också att ställa ut. Man ropar ut i världen, men får inte ens ett eko till svar.

Men sådant skräp som inte ens dammsugarn vill ha, det passar ändå här.

onsdag, augusti 27, 2008

Fundament

Ge mig en fast punkt och jag ska rubba världen, sa Arkimedes. Men var finns en sådan punkt? Descartes påstod sig ha funnit den. Hans hävstång är tvivlet. Och med hjälp av det kan man sannerligen rubba det mesta. Förutsättningen är förstås att man stöder sig på ekvationens fasta punkt – jaget.




















I teckningen ovan ser vi en som prövar denna grundläggande premiss. En hävstång, i det här fallet block och talja, används för att rubba jaget. Problemet är dock detsamma som för Arkimedes. Det spjärn som behövs för att rubba den fysiska verkligheten måste på något sätt befinna sig utanför den fysiska verkligheten. På samma sätt förhåller det sig med det radikala tvivlet, det rår på allt utom sig själv. Figuren är, precis som i den här målningen, förankrad vid den perspektiviska flyktpunkten. Nu dock via en krok formad som en femma, detta för att påminna om Euklides femte postulat (det om de parallella linjerna), vars problematiska obevislighet ligger bakom teorierna om elliptiska/hyperboliska rum. Lite överlastat kanske...
(Lägg märke till flugan som utan egen förskyllan mött sitt öde i scannern)

Bildrummets förutsättningar hade turligt nog förändrats innan den här bildkonceptet nådde sin fullbordan och det landande istället tungt på idéernas sophög.

Däremot dök ett besläktat motiv upp när jag skulle gestalta en tankefigur som "svävar", det vill säga en föreställning som verkligen lyckats överge sin egen egen fundamentala premiss. Även om tankegången ligger nära, så blev bilden en annan. Mindre krystad, mer realistisk (allt är ju relativt, som vanligt är den rakt igenom konstruerad). Och den här gången blev det en färdig målning.



Målningen med titeln Fundament ställs ut på Galleri Olsson i Stockholm från och med 5 september.

Bloggarkiv

Kontakt

yngve_radberg@bredband.net