Väntan över

Det obegripliga uppkopplingsfelet är åtgärdat, jag kan kasta igen. Och nu är det den här bilden som åker ut, för nu har jag tröttnat på att sitta och vänta på att det ska hända någonting annat.




De här stackarna sitter och väntar på att någon annan ska släppa ut dem. Vem skulle det vara?

Det har handlat mycket om slut på sista tiden, och här är ännu mer (i ett program som heter Snittet, jag kommer in efter ungefär halva programmet och pratar bland annat om ovanstående teckning). Jag kan inte sluta tänka att jag måste sluta med mina slutna rum men nu får det faktiskt vara SLUT med det!

Konsten att bryta en cirkel

I papperskorgen idag: Konstens dröm om ett särskilt, upphöjt betraktande. (Friedrich, 1818)

Det var först när jag öppnade min senaste (och, när detta skrivs, ännu pågående) utställning som det med full kraft slog mig vad det var som hade hänt. Jag har visserligen under det senaste året haft en tilltagande känsla av en cirkel som sluts, eller en snara som dras åt, men här hängde nu bildbeviset.

Den naivt förundrade betraktaren hade äntligen dött, också inom mig. Snärjd och strypt av ett cirkelresonemang.


Bli nu inte ledsna bara. Vem har sagt att döden är slutet?

Gästpapperskorg

Från The Fabulous World of M.M.M. akryl på pannå, 24x24 cm ©Måns Müllner

Den här målningen köpte jag av min vän Måns Müllner när han ställde ut på Teatergalleriet i Uppsala i vintras. Jag tänkte då att den skulle passa perfekt att visa här, men sen var det som om jag under ett halvår alldeles glömde bort att jag hade en blogg. Nu är dock tiden till slut inne för detta lilla gästspel samt för en kort presentation.

Jag har känt Måns sen 1991. Så länge jag kan minnas har han i sin konst laborerat med olika poser – tunna masker av identitet till synes utan någon substans bakom. Färgerna i hans målningar, alltid grönt och rosa, är därvidlag oerhört betydelsebärande. De kommer från ett par traditionella svenska... bakverk:


Dammsugaren och napoleonbakelsen.

Måns arbetar på något sätt med branding, men lite bakvänt kan det tyckas. Kanske är det snarare någon sorts adbusting. I stället för att bara lansera sitt eget varumärke, försöker han lägga beslag på några av världens mest välkända symboler och varumärken genom att gå på dem med sina patenterade signalfärger. Det är visst tänkt att det ska bli tusen stycken målningar av det här slaget någon gång i framtiden. Här är några. Det finns också en »animerad« film med samma tema (dock utan länk, det måste du fixa Måns!). Måns gör också schamanistisk discoperformance iförd mexikansk brottarmask under artistnamnet Doctor Mexico.

Mamma

Sommaren 2001, strax innan mina föräldrar skulle flytta från Vänersborg, passade jag på att dokumentera deras hus – mitt forna barndomshem. Medan jag smög runt i rummen med kameran blev jag allt mer sentimental. Jag kände att jag ville skapa ett minne, inte bara av miljön där jag växte upp, utan en bild som på något sätt kunde fånga och hålla kvar essensen av min flydda barndom.

Det blev inte så. Bilderna därifrån är inte några madeleinkakor doppade i lindblomste. Jag förflyttas bara tillbaks till 2001, där tar det stopp. Men en bild är annorlunda. Den handlar inte alls om min barndom. Det är ett iscensatt porträtt som jag nästan i smyg arrangerade en kväll efter att alla andra gått och lagt sig. Det föreställer min mamma, fast inte mamma som mamma, utan mamma som den person jag faktiskt aldrig har träffat. Det vill säga mamma innan jag lärde känna henne. Idén fick jag av den rad med böcker om barnpsykologi som då stod på en hylla i hennes arbetsrum. Jag satt och funderade över vilka av dem som var "nya" (dvs införskaffade under min livstid) och vilka som "alltid" stått där. Det slog mig att min tidsindelning inte var särskilt adekvat i sammanhanget. Och som för första gången gick det upp för mig att min mammas liv inte började med att jag kom till världen.

Jag travade upp alla böckerna om barndomens betydelse på en duk broderad av min mormor och placerade ett inramat fotografi av min mamma som liten flicka ovanpå. Cirkeln var sluten.



Att den här kopian är repig och smutsig beror på att den har legat löst bland en massa bråte i en flyttkartong. Men det är, som jag ser det, bara en fördel här.

Allt är inte skit som luktar

Häromdagen ringde min mamma och undrade hur jag har det – egentligen. Det var efter att hon sett min senaste utställning och dessutom varit inne och läst på den här bloggen. Pappa brukar också oroa sig för min mentala hälsa när han ser hur jag målar. En gång var han övertygad om att det var sviterna efter min TBE (fästingburen hjärninflammation) som låg bakom de tröstlöst dystra bilderna. Sanningen är dock att jag själv länge betraktat varje fullgången målning, hur olustig den än råkar bli, som något av ett underverk. Lyckas jag bara göra bilder som jag kan tro på, som jag kan inbilla mig har någon slags konstnärlig kvalitet, är jag lycklig. Det betyder att jag för tillfället lyckats hitta en mirakulös utväg ur konstens hopplösa förutsättningar.

Men här, i min virtuella papperskorg, hamnar ju inte de bilderna. Här hamnar de tveksamma fallen, de som undgått den verkliga papperskorgen, men inte nått ända fram till ett utförande, eller utställande. Det kan vara allt från spontana infall till överarbetade pekoraler, gemensamt är att jag inte kan tro på dem som konst. Därför kan kanske stämningen här upplevas som lite negativ, lite överdrivet självkritisk. Men då kan det vara bra att ha i minnet att denna blogg bara belyser ena sidan av verksamheten. Den andra, den lyckliga, finns inte så mycket att orda om. Den ska ju stråla av sig själv!

Som avslutning kommer ett undantag från regeln jag nyss formulerat. Den här färska bildidén betraktar jag inte som skräp – även om den råkar utspela sig bland sopor.

Smaklig måltid

Svalget, akryl på kartong 1996

Djupt nere i högen av förkastade idéer ligger ett frö till en annan tänkbar utveckling av mitt konstnärskap. I de här arbetena från mitten av nittiotalet har jag försökt bryta mitt sedvanliga gravallvar med en gnutta galghumor. Jag har blandat tungt kristet arvegods med Musse Pigg och Gröna Lund. Riktigt hur projektet skulle genomföras rent praktiskt kom jag väl aldrig fram till, och det är kanske delvis därför som jag inte tog mig vidare i den här riktningen. I skissen nedan finns en poetisk antydan om hur jag kan ha tänkt i något skede. Man ska tydligen ned på knä, så därför arrangerade jag det också så när jag plåtade mig själv i målningen tidigare idag.



Vad blev det då av detta halsuggningstema? Jo, det blev till slut en tre meter hög bild av en giljotin som jag etsade i plåt och kallade "Yttersta bilden". Det är den största grej jag gjort, men tyvärr bidde det ingenting kvar av humorn.


Till samma period hör också den här fotot:



och om man vill kan man från dessa infall, via denna samtida teckning:



hitta en förbindelse till en målning som just nu ställs ut på Galleri Olsson i Stockholm. Det där fröet ligger kanske fortfarande och gror någonstans i mitt undermedvetna...

Idioten

Här några föregångare till textbilderna som jag visat tidigare. Jag har, typiskt nog, inte kunnat bestämma mig för inom vilken fiktionsram jag ska lägga den bokstavliga utsagan. Mest konceptuell blir ju den övre, som också den finns i en engelsk variant:




Samtidigt är jag svag för det berättande. Det både distanserar och för in betraktaren i situationen. Man slipper också själv känna sig som den idiot man är, när man mot sin vilja gått fram och läst på lappen. Men det förtar förstås en hel del av effekten...

I versionen här till vänster har jag annars tänkt att textbilderna ska vara tillräckligt stora för att fånga uppmärksamheten direkt när man träder in i utställningsrummet, medan skylten är tillräckligt liten för att man ska vara tvungen att förnedra sig och gå fram och ställa sig under pilen. Inte så trevligt.

Nu är det väl ingen större risk att jag någonsin genomför det här. Men man kan ju alltid fantisera om att en gång göra något som är "på riktigt".

Dammsugarn

När Moderna Museet 2006 lanserade sin stora mönstring av svensk samtidskonst, kallad Modernautställningen, skröt en av intendenterna om hur han hade "dammsugit" Sverige efter nya spännande konstnärskap. Jag kom då att tänka på en händelse som utspelade sig nio år tidigare, när jag hade min examensutställning på Galleri Mejan vid Rödbodtorget i Stockholm. Jag satte mig och gjorde den här teckningen ur minnet. (Fast eftersom jag vid tillfället jobbade på Moderna hade jag ändå modellen inom synhåll.)




















När man har sin examensutställning efter en konsthögskoleutbildning är det mycket som står på spel. Man ska redovisa vad man gjort under fem års heltidsstudier, man ska bli uppmärksammad och knyta viktiga kontakter (vilket man i och för sig borde tänkt på lite tidigare). Kort sagt, det är då det ska ske.

Jag kommer ihåg att jag kände mig väldigt liten och obetydlig, där jag satt och vaktade min examesutställning. Faktum är att jag under en längre tid på skolan blivit allt mer tveksam till om det alls var någon mening med att försöka göra konst. Jag hade starka skäl att tro att det egentligen var omöjligt. Mitt självförtroende var också stukat av att jag inte haft någon professor som stöttat mig under de första fyra åren. (Det hade inte ens gått upp för mig att jag hade en "egen" professor förrän någon gång i slutet av tredje året.)

Ändå närde jag någon sorts vansinniga förhoppningar om att det skulle komma in någon och se mina små målningar och förstå att det trots allt var fråga om stor konst. Jag satt på helspänn. Så fort någon kom in for jag upp och försökte därefter snabbt inta en avslappnad pose för att betraktaren inte skulle känna sig obekväm av mina förväntningar. Jag bör med andra ord ha tett mig som en ganska typisk avgångselev.

När en välkänd kritiker klev in på galleriet blev jag så klart extra svettig. Förvånansvärt många sådana var ändå inne en sväng. Ovan nämnde intendent, på den tiden konstkritiker på Expressen, var inget undantag. Han gick direkt in till min medutställare som tydligen bättre fattat hur det går till i konstvärlden – de var redan bundis. Kritikern hade inte så mycket som snuddat med blicken vid mina målningar, men jag tänkte att han nog skulle kolla lite när han kom ut från min klasskamrats rum. Så fort de pratat klart därinne stod det dock klart för mig att han inte hade några sådana planer. Snarare tycktes det mig som om han försökte undvika att se – både på mina målningar och på mig. Jag tror aldrig att jag har känt mig så osynlig, varken förr eller senare. En liknande situation för en stå-uppkomiker som har sitt första offentliga framträdande skulle vara om publiken inte ens märker att han är där.

Nu fanns det också en lärare från skolan i lokalen och hon var inte lika tappad bakom en vagn som jag. Hon grep resolut tag i kritikerns arm och uppmanade honom att titta på bilderna. Uppenbarligen tyckte hon själv att det kunde vara värt en chansning i alla fall. Och det är då den kommer, bilden som bränt sig fast i mitt minne och som jag försökt återskapa ovan. Besvärad stannar han borta vid ytterdörren och "dammsuger" den förhållandevis spatiösa gallerilokalen med blicken. Han står som fastfrusen i dörrmattan och spanar på mina blott 25x38 cm stora målningar tio meter bort. Han mumlar något om dumstrut (en stjärngosse förekommer i ett verk, den hade han tydligen lyckats urskilja avståndet till trots) och försvinner kvickt ut genom dörren. Allt medan jag långsamt sjunker ihop och förvandlas till en våt fläck på betongolvet.

Att jag kommer att tänka på den här händelsen nu är inte så underligt. Jag drömmer alltid om den när jag ska ställa ut. Och nu är det dags igen. Drömmen går ut på att jag på något sätt försöker ta revansch, jag vill få kritikerna att skämmas för att de inte uppmärksammade mitt konstnärskap när de hade chansen. Dessa drömmar har hittills visat sig vara sanndrömmar så tillvida att de alltid slutar med den där förintande osynlighetskänslan. Så är det nämligen också att ställa ut. Man ropar ut i världen, men får inte ens ett eko till svar.

Men sådant skräp som inte ens dammsugarn vill ha, det passar ändå här.

Fundament

Ge mig en fast punkt och jag ska rubba världen, sa Arkimedes. Men var finns en sådan punkt? Descartes påstod sig ha funnit den. Hans hävstång är tvivlet. Och med hjälp av det kan man sannerligen rubba det mesta. Förutsättningen är förstås att man stöder sig på ekvationens fasta punkt – jaget.

I teckningen ovan ser vi en som prövar denna grundläggande premiss. En hävstång, i det här fallet block och talja, används för att rubba jaget. Problemet är dock detsamma som för Arkimedes. Det spjärn som behövs för att rubba den fysiska verkligheten måste på något sätt befinna sig utanför den fysiska verkligheten. På samma sätt förhåller det sig med det radikala tvivlet, det rår på allt utom sig själv. Figuren är, precis som i den här målningen, förankrad vid den perspektiviska flyktpunkten. Nu dock via en krok formad som en femma, detta för att påminna om Euklides femte postulat (det om de parallella linjerna), vars problematiska obevislighet ligger bakom teorierna om elliptiska/hyperboliska rum. Lite överlastat kanske...
(Lägg märke till flugan som utan egen förskyllan mött sitt öde i scannern)

Bildrummets förutsättningar hade turligt nog förändrats innan den här bildkonceptet nådde sin fullbordan och det landande istället tungt på idéernas sophög.

Däremot dök ett besläktat motiv upp när jag skulle gestalta en tankefigur som "svävar", det vill säga en föreställning som verkligen lyckats överge sin egen egen fundamentala premiss. Även om tankegången ligger nära, så blev bilden en annan. Mindre krystad, mer realistisk (allt är ju relativt, som vanligt är den rakt igenom konstruerad). Och den här gången blev det en färdig målning.

Målningen med titeln Fundament ställs ut på Galleri Olsson i Stockholm från och med 5 september.

Mera Goya (I huvudet på en papperskorg)

Här följer ett stycke text, ursprungligen daterat till 19 oktober 2007, som jag hittade bland opublicerade inlägg på min blogg (alltså i papperskorgens egen lilla papperskorg). Det är någonting som jag bara börjat skriva på utan att ha någon klar idé om vart jag ville komma. Den börjar bra, kanske föresvävade det mig att det skulle kunna bli en essä. Den slutar som pretentiöst skräp. Men det är ju precis som det ska vara på det här stället. (Texten är kapad mitt på, strax innan jag kommer in på Kant. Jag kom på att den nog ändå är för lång för detta sammanhang.)

Francisco Goya sägs ibland vara den förste konstnären i modern mening. Hans liv och verk är också nästan omöjliga att komma förbi för den som vill kalla sig konstnär. Men det som verkligen lever vidare idag är inte framför allt myten Goya – urtypen för det romantiska konstnärsgeniet. Det är snarare hans bild av vad man skulle kunna kalla rationalitetens dilemma, som fortfarande känns otäckt levande. Konflikten mellan upplysning och vidskepelse, förnuft och vansinne löper som en ihoptvinnad röd tråd från franska revolutionen ända in i vår tid. Ja, rakt in i min egen hjärna, känns det som. Fortfarande kan det vara galet svårt att separera dessa poler. Vem representerar till exempel förnuftet i vår tids globala konflikt?
Så vrids också de två ytterligheterna runt varandra i Goyas sena verk, hans förnuftstro och hans galenskap. "El sueño de la razon produce monstruos" står det på det välkända grafiska blad (närmare bestämt nr. 43 i serien Caprichos) som jag parafraserat i målningen "El Sueño" här ovan – i papperskorgens huvud. Goya är uppenbart influerad av de franska upplysningsfilosoferna när han gör sin etsning. Exempelvis skriver Rosseau någonstans att "fantasi (l'imagination) utan förnuft skapar monster", vilket kanske låter lite präktigt så här drygt 200 år senare. Men i Goyas version finns en dubbeltydighet, som är mer oroande. I den utgåva av "Caprichos" som jag förfogar över (Bergs 1972) översätts frasen med "Förnuftets sömn alstrar vidunder". Men översättningen kan lika gärna lyda: "Drömmen om förnuftet producerar monster". I själva bilden finns en liknande mångtydighet. Gestalterna som omger etsningens sovande, eller lika gärna förtvivlade, subjekt är inte nödvändigtvis bara en sinnebild för kvardröjande vidskepelse och feodalt förtryck i upplysningens tidevarv, utan möjligen även för franska revolutionens övergång i skräckväldet. Samtidigt är de naturligtvis också Goyas privata demoner, vad som än alstrar dem. I denna komplexa lilla bild finns möjligheten att se ett till synes olösligt mänskligt dilemma utspela sig inom subjektets sfär. I samma stund som förnuftets distinkta sken tänds uppstår illusionen av en dualitet, en klyvning. Förnuftet förmår inte utplåna det irrationellas drömlika skuggor eftersom dessa skapas av samma ljus. Trots upplysningens försök att eliminera grundlösa metafysiska antaganden, eller kanske snarare tack vare dess ständiga misslyckande, kvarstår den dunkla aningen om förnuftets otillförlitlighet eller otillräcklighet. De demoner Goya brottades med - hans påstådda galenskap - är inga inbillningsfoster. Något är galet med den verklighet han lever i.

Den framväxande individualismen och dess skapelse - individen - kan inte röra sig i det rena förnuftets ljus utan att kasta en skugga bakom sin rygg. Någonting hamnar ofrånkomligen i dunkel. Upptäckten av denna skugga i det filosofiska begreppsmaskineriet markerar slutet på upplysningsperioden och inledningen till romantiken. Förnuftet, som hos Descartes vinner insikt genom ett radikalt tvivel, tvingas till slut in i en ond spiral – ett paradoxalt tvivel på sig själv.