Orealiserade bildidéers sista viloplats.


El Sueño, olja på akrylglas, 42x28 cm, 2007

lördag, augusti 30, 2008

Dammsugarn

När Moderna Museet 2006 lanserade sin stora mönstring av svensk samtidskonst, kallad Modernautställningen, skröt en av intendenterna om hur han hade "dammsugit" Sverige efter nya spännande konstnärskap. Jag kom då att tänka på en händelse som utspelade sig nio år tidigare, när jag hade min examensutställning på Galleri Mejan vid Rödbodtorget i Stockholm. Jag satte mig och gjorde den här teckningen ur minnet. (Fast eftersom jag vid tillfället jobbade på Moderna hade jag ändå modellen inom synhåll.)




















När man har sin examensutställning efter en konsthögskoleutbildning är det mycket som står på spel. Man ska redovisa vad man gjort under fem års heltidsstudier, man ska bli uppmärksammad och knyta viktiga kontakter (vilket man i och för sig borde tänkt på lite tidigare). Kort sagt, det är då det ska ske.


Jag kommer ihåg att jag kände mig väldigt liten och obetydlig, där jag satt och vaktade min examesutställning. Faktum är att jag under en längre tid på skolan blivit allt mer tveksam till om det alls var någon mening med att försöka göra konst. Jag hade starka skäl att tro att det egentligen var omöjligt. Mitt självförtroende var också stukat av att jag inte haft någon professor som stöttat mig under de första fyra åren. (Det hade inte ens gått upp för mig att jag hade en "egen" professor förrän någon gång i slutet av tredje året.)

Ändå närde jag någon sorts vansinniga förhoppningar om att det skulle komma in någon och se mina små målningar och förstå att det trots allt var fråga om stor konst. Jag satt på helspänn. Så fort någon kom in for jag upp och försökte därefter snabbt inta en avslappnad pose för att betraktaren inte skulle känna sig obekväm av mina förväntningar. Jag bör med andra ord ha tett mig som en ganska typisk avgångselev.

När en välkänd kritiker klev in på galleriet blev jag så klart extra svettig. Förvånansvärt många sådana var ändå inne en sväng. Ovan nämnde intendent, på den tiden konstkritiker på Expressen, var inget undantag. Han gick direkt in till min medutställare som tydligen bättre fattat hur det går till i konstvärlden – de var redan bundis. Kritikern hade inte så mycket som snuddat med blicken vid mina målningar, men jag tänkte att han nog skulle kolla lite när han kom ut från min klasskamrats rum. Så fort de pratat klart därinne stod det dock klart för mig att han inte hade några sådana planer. Snarare tycktes det mig som om han försökte undvika att se – både på mina målningar och på mig. Jag tror aldrig att jag har känt mig så osynlig, varken förr eller senare. En liknande situation för en stå-uppkomiker som har sitt första offentliga framträdande skulle vara om publiken inte ens märker att han är där.

Nu fanns det också en lärare från skolan i lokalen och hon var inte lika tappad bakom en vagn som jag. Hon grep resolut tag i kritikerns arm och uppmanade honom att titta på bilderna. Uppenbarligen tyckte hon själv att det kunde vara värt en chansning i alla fall. Och det är då den kommer, bilden som bränt sig fast i mitt minne och som jag försökt återskapa ovan. Besvärad stannar han borta vid ytterdörren och "dammsuger" den förhållandevis spatiösa gallerilokalen med blicken. Han står som fastfrusen i dörrmattan och spanar på mina blott 25x38 cm stora målningar tio meter bort. Han mumlar något om dumstrut (en stjärngosse förekommer i ett verk, den hade han tydligen lyckats urskilja avståndet till trots) och försvinner kvickt ut genom dörren. Allt medan jag långsamt sjunker ihop och förvandlas till en våt fläck på betongolvet.

Att jag kommer att tänka på den här händelsen nu är inte så underligt. Jag drömmer alltid om den när jag ska ställa ut. Och nu är det dags igen. Drömmen går ut på att jag på något sätt försöker ta revansch, jag vill få kritikerna att skämmas för att de inte uppmärksammade mitt konstnärskap när de hade chansen. Dessa drömmar har hittills visat sig vara sanndrömmar så tillvida att de alltid slutar med den där förintande osynlighetskänslan. Så är det nämligen också att ställa ut. Man ropar ut i världen, men får inte ens ett eko till svar.

Men sådant skräp som inte ens dammsugarn vill ha, det passar ändå här.

6 kommentarer:

Anonym sa...

john petter nilsson va, heter han inte så, typ?

Yngve Rådberg sa...

Jag tror att intendenten i fråga föredrar att vara precis som du - anonym.

Anonym sa...

men du ritade ju så porträttlikt...

Yngve Rådberg sa...

Tackar. Ja, annars är det ju inte särskilt svårt att räkna ut vem det föreställer.

Anna sa...

Underbar text, Yngve. Och jag tror din önskedröm besannas, att kritikerna och intendenten kommer att skämmas en dag. I avsaknad av den upprättelse som du i drömmen fantiserar om har du upprättat dig själv. Jag tycker att det var en fin utställning på Olssons. /Anna Brodow

Yngve Rådberg sa...

Dubbelt tack! Men någon riktig önskedröm är det inte. Jag vill helst inte alls erkänna att jag bär på sådana tankar. Snarare är det en förträngd aggression som dyker upp när förnuftet sover...

Bloggarkiv

Kontakt

yngve_radberg@bredband.net