The Construction of Art (NOT!)

Jag har arbetat en del som tekniker på Moderna Museet med bland annat väggbyggen. Det var efter en sådan brödjobbsperiod som jag började skissa på det här motivet. Jag hade en titel plus bilden av en hantverkare i huvudet, det gällde bara att få ihop det med alla andra idéer som för tillfället snurrade runt i skallen. I den här tidiga varianten ser vi tre personer som studerar det egna bildrummets uppbyggnad. Teckningen är ett exempel på hur det kan se ut innan en bild fått sin slutgiltiga utformning. Här har det råkat bli alltför entydigt och vitsig. I något skede hade jag dessutom tanken att den skulle visa själva konstinstitutionens fysiskt konstruerade rum. Det var ju där, i Modernas tillfälliga utställningssal, som idén först hade uppstått. Men alla sådana införstådda blinkningar föll bort och The Construction blev till slut bara en bild av en banal liten olyckshändelse.

Skugga av subjekt i ruin

Jag arbetar egentligen inte med foto, varken som förlaga eller som konstnärlig utsaga. Men den här semesterbilden, som jag tog på Gotland för ett par veckor sen, vill jag ändå gärna visa.

Bilden gav sig själv. Jag hade klättrat upp i en ruin av ett gammalt magasinshus från 1200-talet. Jag tog mig fram till en fönsteröppning och tittade ut. Det här är vad jag fick se.

Short Cut

Den här bilden for genom mitt huvud en gång när jag var och klippte mig.

Ombytta roller

I april 2001 var jag med om en omvälvande upplevelse. Mitt dittillsvarande liv tog slut och jag hamnade i ett tillstånd av både överväldigande kaos och totalt engagemang. Jag fick tvillingar.

Ungefär ett år efter nedkomsten började jag kunna tänka igen. Men då tiden fortfarande inte riktigt räckte till för att måla började jag ägna mig åt att skriva. Till exempel försökte jag med varierande framgång diskutera konstteori med olika anonyma entusiaster på nätet. Och så skrev jag tolkningar.

Istället för de målningar jag inte hann göra fantiserade jag ihop olika vaga men ändå pretentiösa utläggningar om ickeexisterande bilder. Meningen var att jag skulle vända på den konventionella proceduren, att jag skulle börja bakifrån med avancerade tolkningar, och sedan göra bilder som passade in på dessa. Men andra idéer kom emellan och projektet hamnade i papperskorgen. Den enda målning jag utförde helt enligt denna metod är Homo Economicus.

(Lustigt nog blev just den bilden utsatt för omfattande tolkningar av bl a politiker och nationalekonomer i en artikel i Konstkatalogen hösten 2004. Den tolkning jag själv levererar i artikeln är inte den ursprungliga, men just därför att den är ett villospår är den möjlig att publicera tillsammans med målningen: "Om pekpinnen är penis, så bör ovalen motsvara kvinnans kön. Pinnen har slaknat, eftersom mannen börjat fundera på vad det kan finnas för ekonomiska motiv inblandade i det stundande mötet.")

När jag nu återfunnit dessa papper inser jag att de inte skulle kunna tillföras något konstnärligt värde ens av aldrig så följsamma bilder. Snarare tvärt om. Texterna är måhända inte så parodiska som jag hade tänkt mig, men effekten – att relationen bild tolkning blir omvänd – är kanske ändå rolig på något sätt. Betraktaren har antagligen ganska svårt att föreställa sig den bild som skulle motsvara mina högtflygande och osammanhängande anvisningar. Men samtidigt är det nog svårt att låta bli.

Först ett foto på mitt första (och enda) utkast till hur texten skulle kunna presenteras. Sprickan, som påpassligt erinrar om ett aktuellt verk på Tate Modern, är oavsiktlig, men pryder ändå sin plats. Ramen är tillverkad av Gaffatejp. Klicka på bilden för att se den större.






















De andra texterna renskrev jag aldrig, så några av dem kan jag lika gärna presentera i löpande skrift. Ytterligare en variation på tema ekonomi:

Denna bilds principiella utformning grundar sig på något så sakligt som OECD-ländernas sammanlagda BNP. Det innebär att det är överflödet bakom siffrorna som framställer bilden snarare än bilden som framställer överflödet. Samtidigt förkroppsligar bilden den orättvisa fördelningen av världens samlade tillgångar och formulerar därigenom vad man skulle kunna kalla en opersonlig uppgörelse med den cyniska världsordning vi alla bär ansvaret för. De proportioner som slentrianmässigt tas för givna framstår här som nästintill objektivt orättfärdiga.

Här kommer en lite mer kryptisk tolkning:

Här tycks vi ha hamnat i en klassisk patriarkal mardröm. Men konstverket är ironiskt, vilket gör det lätt att missupfatta. Särskilt som ironin är så till den grad subtil att den faktiskt är omöjlig att urskilja. Och det är just denna otydlighet som är så skrämmande. Man känner sig säker i sin villfarelse – vilken den än är – ända tills man läser titeln. Plötsligt förvandlas den bild man har för ögonen till sin motsats.

Och en närmast obegriplig:

I verket diskuteras makten över media på ett förrädiskt neutralt sätt. Men för den som tittar noga finns sensationella utfästelser om framtiden. Att internet kommer att vara en viktigare informationskälla än dagspressen och TV:s nyhetssändningar överraskar kanske inte så många. Men över dessa kommer ett nytt, ännu okänt medium att dominera totalt.

Än märkligare är dock det dunkla budskap som finns dolt i själva verket som budbärare. Ty vad är väl konsten om inte själv ett medium? Och detta medium som siar om framtiden, detta orakel, vad säger inte det om sitt eget öde? "Störst av fälten är det som innesluter de övriga tre. Det är profetian."