Orealiserade bildidéers sista viloplats.


El Sueño, olja på akrylglas, 42x28 cm, 2007

lördag, november 07, 2009

Fienden

I papperskorgens opretentiösa anda lägger jag ut den här texten fast den inte är färdig. Jag har inte lyckats få ihop trådarna riktigt som jag tänkt från början, så de får helt enkelt hänga löst. Dessutom är det ju så länge sen jag uppdaterade den här sidan så sannolikheten att någon läser detta måste bedömas som ganska ringa.

I februari 2008 var jag med på den exklusiva konstmässan Market. Det var i och för sig inget ovanligt med det, jag har deltagit flera gånger i Gunnar Olssons monter. Däremot var det en ovanligt stel tillställning
. Jag var där på vernissagen – ensam. Alltså, jag menar inte att det var tomt i lokalerna, köpare och exklusiva gallerister fanns det gott om, men jag hade inget sällskap med mig och förutom jag själv fanns det inte en enda konstnär där. Snacka om exklusivt! Målningen jag deltog med utgår från en teckning som fiskats upp ur papperskorgen. Ingen köpte den.


Interiör, 2008

I år erbjöd Gunnar mig hela montern om jag hade något att fylla den med. Det hade jag inte, min kreativa energi hade varit strypt under hela den föregående hösten. Men jag hade en idé. Det var väl inte något supermärkvärdigt koncept, men den gav mig lust att jobba. Tacksam satte jag igång. Min sambo påminde mig försynt om att jag borde höra med Gunnar innan jag la ned alltför mycket engagemang i saken. Jo, jag höll med, men någonstans anade jag hur han skulle reagera. Och jag ville inte bli störd, jag hade roligt.

Jag känner en man. Eller rättare sagt, han känner mig. Själv gör jag allt för att undvika honom. Det finns en anledning till det.

Jag är rädd för honom.

Så fort han dyker upp kan man vara säker på att det blir bråk. Han är dominant och oförutsägbar, aggressiv och orygglig. Och det han inte tål hos mig är naturligtvis min beskedlighet, min snara kompromissvilja, kort sagt min konflikträdsla. Han har en särskild förmåga att genomskåda min anständiga fasad, komma åt det ömma som finns där bakom och trycka på det tills det blir så irriterat att jag förlorar kontrollen och ger igen.

Om den vanliga ingången kärvar får man lov att gå bakvägen. Mitt förslag för Galleri Olssons bås på Market var att vända på förhållandet mellan bild och text. Istället för att som vanligt låta betraktaren gå runt och titta på konstverk bärande ett papper med titlar och information, tänkte jag att man skulle ha titlarna på väggen och konstverket i handen. Jag bestämde mig för att tusch var en lämplig teknik, tänkte mig ett ark med ett antal olika mindre teckningar, ungefär som mina förberedande skisser brukar se ut, och så satte jag mig och ritade. Just då tänkte jag nog inte så mycket på vad det var för bilder som kom, jag var bara lycklig över att ha hittat en öppning, ett flöde. Det var först när jag skulle visa Gunnar de färdiga papprena med åtta små handkopierade originalteckningar på varje, som jag började känna mig lite yr. Vad var det egentligen som rörde sig i mitt huvud?

Jag brukar försöka undkomma i det längsta. Jag flyr, gömmer mig, ber på mina bara knän. Ingenting hjälper. Har han väl fått korn på mig släpper han mig inte förrän en fysisk konfrontation kommit till stånd. Då blir han plötsligt helt kall. Ju mer jag slår, desto mer nedlåtande blir glansen i hans ögon. Han är starkare än jag. Mycket starkare. Men han låter mig slå. Jag kan sparka, använda tillhyggen, knuffa honom utför trappor – han ids knappt lyfta en hand till försvar. Det är det värsta. Skräcken för hans kommande hämnd växer i takt med att jag ger honom allt större anledning till den. För han ger sig aldrig. Om jag så skulle förvandla honom till en våt fläck på golvet, vet jag att han ändå skulle komma tillbaka. Ännu ondare, med all rätt.

Gunnar skrattade gott åt idén. Jag hade också författat ett pressmeddelande eller vad man ska kalla det:



Projektet började mer och mer dra åt satir. Men som jag anat tyckte inte galleristen att det var "rätt sammanhang". Jag blev nu inte så ledsen för det, snarare var jag glad. Den bakvända manövern hade fått mig att släppa fram en massa bilder som varit blockerade av outtalade hänsynstaganden, dem kunde jag nu använda till målningar. En bräsch hade öppnat sig i min avsmalnande återvändsgränd. Men den ledde inte ut. Den ledde nedåt. Den ledde käpprätt åt helvete.

Det låter kanske konstigt att ha en sådan kompis. Varför ska jag umgås med en sådan? Varför säger jag inte upp bekantskapen? Varför kan jag inte bara be honom dra åt helvete? Det finns en anledning till det också.

Han är jag.
Han är den del av mig som vägrar ta skit. Han går efter mig och plockar upp. Allt som jag låtit rinna av mig, vrede, förakt och avundsjuka, har han samlat på sig och arkiverat enligt ett eget förvridet system. Tänk Max Cady i Cape Fear. Det är en person som man absolut inte vill ha med att göra. Det är ondskan in persona.

Alla teckningar har inte blivit till målningar. De värsta till exempel, de har jag inte kunnat förmå mig till att visa. Förhoppningsvis slipper jag det. Men ännu ligger de inte i papperskorgen heller. Snarare i byrålådan. Målningarna däremot går det utmärkt att se en stund till. De ställs ut på Galleri Olsson 22 oktober – 15 november under namnet Umbra. Jag ska inte orda så mycket om dem här. De får, som det heter, tala för sig själva. Men i samband med att jag bestämde mig för att gå vidare med motiven från teckningarna hade jag en dröm. Det var en av de återkommande mardrömmar jag haft sen tjugoårsåldern, men en sak var annorlunda. Jag har alltid trott att den person som brukar jaga mig i drömmen är en del av mig, min skugga, min förträngda ondska. Men denna natt såg jag vem det var.

Men jag, jag är ju en snäll kille. Överdrivet snäll. När jag står i en situation där jag verkligen skulle behöva all min vrede, när jag fått skit och måste försvara mig, då låter min röst så svag och liksom från bakom en vägg. Det är verkligen ett handikapp, det handlar ju om krafter som verkar inom varje människa, vars syften ytterst är livsuppehållande. Och dessutom: Eftersom jag inte har dem med mig, har jag istället fått dem mot mig.

Martin Jonsson. Mannen i mina drömmar. En före detta kustjägare, kroppsbyggare och nynazist som jag arbetade med ett halvår, då för tjugo år sen. Det var inte kul. Redan efter ett par dagar hade jag förstått jag att det skulle bli väldigt svårt att samarbeta. Han vände sig särskilt mot mig med sina rasistiska provokationer. Jag argumenterade emot på mitt fredliga sätt, vilket verkade provocera honom. På en kafferast hotade han mig till livet. Jag minns fortfarande exakt vad han sa: "Om jag träffar dig ute ska jag döda dig." Martin Jonsson. Jag har ingen aning om vad han gör idag. Sist jag såg honom var strax efter att han fått sparken (hans provanställning blev inte förlängd). Jag träffade på honom i Gamla stan sent en natt och mycket riktigt försökte han döda mig. Det hjälpte inte att jag var tillsammans med fem kompisar, han satte ändå igång med att ta struptag. Sparkade mot mina vänner. Någon hade visst öppnat hans sista lönekuvert och sen nödtorftigt tejpat ihop det och naturligtvis hade han genast fått för sig att det var jag.

Inga kommentarer:

Bloggarkiv

Kontakt

yngve_radberg@bredband.net