Mamma

Sommaren 2001, strax innan mina föräldrar skulle flytta från Vänersborg, passade jag på att dokumentera deras hus – mitt forna barndomshem. Medan jag smög runt i rummen med kameran blev jag allt mer sentimental. Jag kände att jag ville skapa ett minne, inte bara av miljön där jag växte upp, utan en bild som på något sätt kunde fånga och hålla kvar essensen av min flydda barndom.

Det blev inte så. Bilderna därifrån är inte några madeleinkakor doppade i lindblomste. Jag förflyttas bara tillbaks till 2001, där tar det stopp. Men en bild är annorlunda. Den handlar inte alls om min barndom. Det är ett iscensatt porträtt som jag nästan i smyg arrangerade en kväll efter att alla andra gått och lagt sig. Det föreställer min mamma, fast inte mamma som mamma, utan mamma som den person jag faktiskt aldrig har träffat. Det vill säga mamma innan jag lärde känna henne. Idén fick jag av den rad med böcker om barnpsykologi som då stod på en hylla i hennes arbetsrum. Jag satt och funderade över vilka av dem som var "nya" (dvs införskaffade under min livstid) och vilka som "alltid" stått där. Det slog mig att min tidsindelning inte var särskilt adekvat i sammanhanget. Och som för första gången gick det upp för mig att min mammas liv inte började med att jag kom till världen.

Jag travade upp alla böckerna om barndomens betydelse på en duk broderad av min mormor och placerade ett inramat fotografi av min mamma som liten flicka ovanpå. Cirkeln var sluten.



Att den här kopian är repig och smutsig beror på att den har legat löst bland en massa bråte i en flyttkartong. Men det är, som jag ser det, bara en fördel här.