En serie

Fyra grafiska blad utförda för snart tio år sen i en primitiv offsetteknik. Jag ville pröva att göra en serie som inte skulle läsas linjärt, varken tids- eller rumsmässigt (från vänster till höger). Istället skulle de åtta bilderna på varje uppslag korsbefrukta varandra och bilda en associativ, drömlik enhet. Var det tänkt. (Jag gillar David Lynch!)

Försöka duger?

Så här ser det ut när man försöker riva fiktionens ramar.

Konkurrensutsatt

Med vilket bud ska man skicka sitt paket? Makten eller sanningen?






















Senare tillägg:

När jag gjorde den här teckningen funderade jag på relationen mellan makt och sanning. Jag ställde upp den klassiska hypotesen att det finns en sanning oberoende av våra föreställningar om densamma bredvid den nyare hypotesen att sanning inte kan existera oberoende av en diskursiv maktordning. Det som komplicerar saken är att samtidigt som sanningshypotesen är underordnad diskursiva diktat i makthypotesen, så är makthypotesen likaledes beroende av föreställningen om en oberoende sanning. Anledningen till att mannen med paketet tvekar är att ingen av de två modellerna verkar helt pålitlig. De tycks på något underligt sätt både utesluta och förutsätta varandra.

Tortyr

Jag när en hopplös dröm om att likt Goya fånga samtidens fasor i en serie "infall". Men mina patetiska försök i den riktningen överträffas på ett förintande sätt av alla de dokumentära bilder från världens konflikthärdar som finns att tillgå. Ännu en dröm i papperskorgen! Så istället för att visa mitt misslyckande visar jag idag verkligheten som överträffar dikten.

Av alla de bilder från irakkriget jag motvilligt fått för ögonen, finns det framför allt en som bränt sig fast. Den som följt mitt konstnärskap och dessutom är bekant med Goyas etsningar kan kanske förstå varför. Jag har försökt göra något med den som utgångspunkt, men mitt samvete förbjuder mig att visa resultaten. Bilden säger det som behöver sägas, det finns ingen möjlighet och ingen anledning att förändra den. Jag kan (av flera orsaker) bara önska att det var jag som hade gjort den, istället för personalen på Abu Ghraib.

The Fool

Konsten är en låtsasvärld. Det är nog det enda man kan vara helt säker på. Om den inte bara låtsas att den är på låtsas, förstås...

Peace of mind

Jag fick ett mail från Edda Manga, som undrar:

-Hur står det till med konstens relation till makten/överideologin?

Det här är inget svar, snarare en liten estetisk reflektion.

Ideologier och trosföreställningar, begär och förnuft kämpar ständigt om herraväldet över våra medvetanden. Vissa menar till och med att det subjektiva medvetandet inte kan existera utanför den diskursiva maktens slagfält.

Konsten är sedan romantikens dagar estetikens – den enskilda förnimmelsens – tempel. Här strider parterna intresselöst. Skönheten är tänkt att uppstå i upplevelsen av inbillningskrafternas fria spel. I teckningen nedan är spelet över.

En text

Jag ska ställa ut på Dunkers kulturhus i Helsingborg. Utställningen skulle ursprungligen ägt rum nu i november, men har skjutits fram flera gånger. Vernissagen är nu preliminärt förlagd till min 40-årsdag, 26 juni 2008.

Till utställningen planeras en katalog. Katalogen bör naturligtvis innehålla reproduktioner av de utställda verken, men enligt konventionen också en eller flera texter. Det fyller upp och ser seriöst ut. Det kan ju också finnas viktig information eller andra, exempelvis litterära eller till och med teoretiska, kvaliteter som motiverar tryckandet av en text. Ett par skribenter har till min glädje visat intresse för att bistå med den biten. Fast gladast är jag för att min gode vän Petter, som helst målar men också har en styv penna, velat bidra med en initierad och personlig betraktelse.

Men i våras någon gång fick jag ett infall att jag själv skulle skriva en text till katalogen. Jag hade nyligen haft anledning att söka igenom konstakademiens bibliotek efter texter av Ola Billgren. Från början av 70-talet fanns en utställningskatalog där han själv sammanfattade sina första tio år som nyrealistisk målare. Jag såg en parallell. Det skulle nämligen enligt den ursprungliga tidsplanen vara exakt tio år sen jag ställde ut de första målningarna i den serie bilder som fortfarande sysselsätter mig. I början av Olas text fanns något som jag tolkade som en uppmaning, direkt ställd till mig:

En svepande, allmänt hållen text av någon välvillig fackman skulle i det här sammanhanget kännas motbjudande. Det är väl slutligen ingen annan än jag själv som kan tala om den upplevda nödvändigheten bakom mina bilder.

Jag satte mig alltså framför datorn för att skriva om den upplevda nödvändigheten bakom mina bilder. Det var svårt. Ju mer jag skrev, desto oklarare blev den upplevda nödvändigheten. Det kändes alltmer som om jag var tvungen att hitta på en sådan. Jag började också känna mig alltmer kritisk till den unge Ola Billgrens upplevelse av en närmast historisk nödvändighet bakom sina verk. Så fick jag ytterligare en idé. Varför ska jag skriva om min konst? Jag är ju ändå konstnär och vad som helst kan idag – av historiska skäl – förvandlas till konst. Jag skriver som konst! Texten får bli ett verk på utställningen.

För att själv kunna betrakta texten som ett konstverk kände jag mig tvungen att föra in en distans mellan texten och dess beskrivning av konsten. Istället för detta förväntade syfte bestämde jag mig för att underkasta texten en annan styrande princip. I analogi med utformningen av mina målningar satte jag upp vissa formella regler. Detta grepp visade sig produktivt. Snart hade jag åtta prydliga stycken innehållande exakt 815 tecken (inklusive mellanslag), alla avslutade med en kort kursiverad rad. Men...

Ja, ni kan ju läsa själva så förstår ni nog varför jag förpassat denna idé till papperskorgen. Det är styltigt, omständligt och ängsligt. Kort sagt tillgjort. Och texten skulle tillföra ungefär lika mycket till utställningen, som idén till konstbegreppet. Här kommer fyra av de mer lyckade försöken: (Radbrytningen mot sista raden kan bli lite underlig beroende på webläsare.)

136
För den betraktare som för första gången träder in i utställningsrummet vill jag som inledande observation gärna peka på verkens i sammanhanget synnerligen blygsamma omfång och deras likartade utformning. De är bara 28 x 42 centimeter stora och alla är i liggande format. Vidare kan vi förstås ge akt på hur de är placerade i rummet, att de hänger symmetriskt med helt statiska intervall runt väggarna. Närmar vi oss därefter de enskilda verken kan vi säkert urskilja att det rör sig om bilder, att de med största sannolikhet är målade och att de svårligen kan betraktas som annat än föreställande. Ännu skulle jag vilja påstå att vi rör oss på fast mark, bland sådant som jag vill kalla objektiva kvaliteter, det vill säga värdeneutrala empiriska hypoteser som är svåra att hitta annat än
absurda invändningar mot.



116
Och ytterligare en liten bit längs denna allfartsled borde vi faktiskt kunna färdas tillsammans innan det är dags att ta klivet ut i lösare spekulationer. För bortom dessa förhållandevis självklara iakttagelser finns några mindre uppenbara men fortfarande påvisbara förhållanden i målningarna. Deras materiella beskaffenhet är genomgående i stort sett identisk. Närmast väggen har vi en två millimeter tunn skiva av akrylglas och på den sida som vetter mot betraktaren är oljefärg uppstruken i relativt tunna och släta skikt. Formatet har proportionerna två till tre. Penselskriften kan utan svårighet urskiljas av den observante, men dess indexikala avtryck är ändå i allmänhet underordnat dess mimetiska funktion. På samma sätt är färgstoffets plastiska egenskaper tveklöst underordnade dess
illusoriska effekter.



131
Det illusoriska framställningssättet ser alltså ut som ett försök att dölja de formella tecknens materiella ursprung. Trots att vi därmed har att göra med ett slags bedrägeri, vore det absurt att insistera på att målningarna egentligen är abstrakta, eller att de egentligen bara är en bit plast och lite färg. Även om vi självfallet kan betrakta dem så – det är ju precis vad jag nu gör – är det snarare så att just dessa sakförhållanden antyder att de främst bör betraktas som föreställande. Men så fort vi tar detta steg bort från det konkreta, kommer vi oundvikligen in på mer osäkra hypoteser, tolkningar, vilka inte stöds av annat än en förmodat allmänmänsklig förmåga att uppfatta bilder och de generellt omfattade kulturella koder och gestaltningskonventioner som tillför tolkningarna en
illusion av mening.



115
Men även här finns trots allt några ganska hållbara iakttagelser att utgå ifrån. Kompositionen i målningarna bygger utan undantag på kombinationen av ett schematiskt centralperspektiv och en enkel indelning av formatet i diagonaler och halvor. Med hjälp av denna standardiserade mall är likartade rumsbildningar upptecknade. Den perspektiviska flyktpunkten befinner sig konsekvent i något av de övre hörnen, medan bildrummets enda synliga hörn är placerat i bildens exakta mittpunkt. Rumsbildningarna är konstruerade på så sätt att deras tänkta utsträckning stämmer överens med formatets faktiska storlek, liksom mötet mellan golv och vägg sammanfaller med en av formatets diagonaler. Bilderna må te sig realistiska, men är det egentligen inte, eftersom det de framställer inte existerar
utanför bildens verklighet.

Malström

Nå?

Vad händer här? Det vet jag uppriktigt sagt inte. Den här teckningen är ett exempel på en bild som kommit utan manual. Jag vill alltid att tolkningen ska vara fri, men just här har jag inte gjort någon medveten avvägning. Men det finns ingen möjlighet att inte tolka, processen startar automatiskt.

Min första tanke är naturligtvis att bilden säger något om mig. Den hukande mannen försöker uppenbarligen gömma sig bakom en mer rakryggad kvinna. Kanske har de tillsammans bestämt sig för att klaga på den barska tanten i lägenheten ovanpå. Men i sanningens stund visar sig mannens auktoritetsskräck vara starkare än hans heder. Inte någon smickrande tanke precis! Bäst att försöka hitta någon mer långsökt interpretation. Vänta nu, bilden handlar förstås om hur den tvivelsjuka (av tradition manliga) upplysningstraditionen hukar bakom den mer rättframma och dristiga feminismen när vår tids värderingar konfronteras med äldre fördomsfulla attityder.

Mera handgripligheter

Här några ovanligt genomarbetade skisser.





















The Coach






















Nyår






















Efterfest

Ikonoklasm

Som kommentar till en aktuell händelse i Lund och diskussionen på vilks.net kommer den här teckningen som jag gjorde när de bildstormande talibanerna härjade som mest i Afganistan. Det finns även en lätt tintin-influererad målning med samma motiv, men eftersom den verkar ha hamnat i Moderna Museets skräphög (dvs måleriförrådet) passar det bra att visa skissen här, tycker jag. I den ständigt pågående bildstriden tycks den ställa sig på ikonodulernas sida, på så sätt att den bildsätter ikonoklasmen. Samtidigt känns det som den på något sätt berör konflikten mellan ett holistisk och ett analytiskt (splittrande) tänkande.

Det går inte att länka till modernas samlingar, den som är nyfiken får göra en egen sökning på Moderna Museet. Verket heter "Splittring".





















Den här bildkommentaren är kanske inte lika komplex, men i alla fall rykande färsk och visar att det trots allt kan finnas gemensamma nämnare hos vitt skilda kulturer.

PAYBACK TIME

Nedan visas två oredigerade sidor ur ett skissblock. Här kan man spåra lite av utvecklingen bakom mina bilder. I första skedet kastar jag ner uppslag i den ordning jag kommer på dem. Ibland kommer bilderna till mig i någon slags vision, jag ser dem framför mig utan att veta vad de betyder. Fast oftast börjar det med att jag försöker iscensätta min upplevelse av någonting som jag funderar på utan att kunna reda ut, exempelvis förhållanden mellan olika motstridiga åskådningar eller begrepp. Sen kan jag lägga ihop och dra ifrån element från olika utkast tills jag uppnått en helhet som känns tillräckligt tydlig men ändå ogripbar på ett sätt som motsvarar min upplevelse.

Någon gång för drygt tre år sen dök orden PAY BACK TIME upp på ett pappersark bland mina skisser. Det är lite oklart om de här teckningarna handlar om att ge igen för någon oförrätt, eller om de gestaltar själva oförrätten. Den andra teckningen uppifrån på detta papper blev senare, nästan utan ändringar, till målningen "Utan öppning". Två av utkasten utvecklas vidare längst ner på nästa ark. Det högra av dessa förvandlas till slut till målningen "Fästman", medan det vänstra blivit det som fått axla titeln "Payback time". Fortfarande har det inte blivit någon målning, trots flera ytterligare skisser. Här finns väl också ett frö till teckningen "Uppkastning", som återges en bit längre ner i papperskorgen. (Klicka på bilderna för att se dem större.)

Urpapperskorgen

I min papperskorg hittar jag den här profetiska teckningen. Det är första gången en papperskorg dyker upp i min bildvärld, för drygt två år sen. Detta uppslag har hittills gett upphov till två målningar, El Sueño som återfinns i huvudet på den här sidan och The Connection från 2006. På det här stadiet verkar det handla om att jag (eller någon annan?) kastat bort något värdefullt – en bild som alltså själv hamnade i papperskorgen.

Inte nu igen!

De här teckningarna återfinns på samma A4-ark och eftersom de verkar tillföra någon sorts betydelse till varandra får de slå följe ut i offentligheten.

Jag upptäckte för övrigt att jag råkat blockera möjligheten att kommentera. Jag har åtgärdat det, så nu är det fritt fram för den som känner sig hågad.

Uppkastning

En dagsfärsk teckning föreställande en tänkbar följd av att (likt läsaren av denna blogg) handskas med andras skit. Fast det är inte osannolikt att det blir en målning av detta infall så småningom och i så fall kan den knappast betraktas som bortkastad ännu.
Tillägg augusti 2008: Jodå, det blev en målning i alla fall:














Interiör

Drömmar

Kanske har jag till slut hittat en form för att visa utkast och uppslag till målningar som aldrig blivit av, eller som förändrats på vägen. Jag vill att den här sidan ska vara som en direktlänk från mitt arbetsbord förbi konstens traditionella sorteringsmekanismer. Innehållet kan därför säkert bli något oordnat, den som vill ha kvalitetssäkrade utsagor hänvisas till mina utställningar.

Först ut blir tre äldre teckningar med funderingar kring skillnader och likheter mellan dröm och vaka. Ofta, särskilt i det här fallet, utgår jag i de här första små skisserna, som är runt 4 x 6 cm, från en sorts vakendrömmar. Just de här har jag nog inte ens tänkt mig att göra målningar av.

(Texten ovanför den översta bilden är lite svårläst: "Ännu svårare än det är att upptäcka att man drömmer, är det att glömma bort att man är vaken.")