Orealiserade bildidéers sista viloplats.


El Sueño, olja på akrylglas, 42x28 cm, 2007

tisdag, augusti 26, 2008

Mera Goya (I huvudet på en papperskorg)

Här följer ett stycke text, ursprungligen daterat till 19 oktober 2007, som jag hittade bland opublicerade inlägg på min blogg (alltså i papperskorgens egen lilla papperskorg). Det är någonting som jag bara börjat skriva på utan att ha någon klar idé om vart jag ville komma. Den börjar bra, kanske föresvävade det mig att det skulle kunna bli en essä. Den slutar som pretentiöst skräp. Men det är ju precis som det ska vara på det här stället. (Texten är kapad mitt på, strax innan jag kommer in på Kant. Jag kom på att den nog ändå är för lång för detta sammanhang.)

Francisco Goya sägs ibland vara den förste konstnären i modern mening. Hans liv och verk är också nästan omöjliga att komma förbi för den som vill kalla sig konstnär. Men det som verkligen lever vidare idag är inte framför allt myten Goya – urtypen för det romantiska konstnärsgeniet. Det är snarare hans bild av vad man skulle kunna kalla rationalitetens dilemma, som fortfarande känns otäckt levande. Konflikten mellan upplysning och vidskepelse, förnuft och vansinne löper som en ihoptvinnad röd tråd från franska revolutionen ända in i vår tid. Ja, rakt in i min egen hjärna, känns det som. Fortfarande kan det vara galet svårt att separera dessa poler. Vem representerar till exempel förnuftet i vår tids globala konflikt?
Så vrids också de två ytterligheterna runt varandra i Goyas sena verk, hans förnuftstro och hans galenskap. "El sueño de la razon produce monstruos" står det på det välkända grafiska blad (närmare bestämt nr. 43 i serien Caprichos) som jag parafraserat i målningen "El Sueño" här ovan – i papperskorgens huvud. Goya är uppenbart influerad av de franska upplysningsfilosoferna när han gör sin etsning. Exempelvis skriver Rosseau någonstans att "fantasi (l'imagination) utan förnuft skapar monster", vilket kanske låter lite präktigt så här drygt 200 år senare. Men i Goyas version finns en dubbeltydighet, som är mer oroande. I den utgåva av "Caprichos" som jag förfogar över (Bergs 1972) översätts frasen med "Förnuftets sömn alstrar vidunder". Men översättningen kan lika gärna lyda: "Drömmen om förnuftet producerar monster". I själva bilden finns en liknande mångtydighet. Gestalterna som omger etsningens sovande, eller lika gärna förtvivlade, subjekt är inte nödvändigtvis bara en sinnebild för kvardröjande vidskepelse och feodalt förtryck i upplysningens tidevarv, utan möjligen även för franska revolutionens övergång i skräckväldet. Samtidigt är de naturligtvis också Goyas privata demoner, vad som än alstrar dem. I denna komplexa lilla bild finns möjligheten att se ett till synes olösligt mänskligt dilemma utspela sig inom subjektets sfär. I samma stund som förnuftets distinkta sken tänds uppstår illusionen av en dualitet, en klyvning. Förnuftet förmår inte utplåna det irrationellas drömlika skuggor eftersom dessa skapas av samma ljus. Trots upplysningens försök att eliminera grundlösa metafysiska antaganden, eller kanske snarare tack vare dess ständiga misslyckande, kvarstår den dunkla aningen om förnuftets otillförlitlighet eller otillräcklighet. De demoner Goya brottades med - hans påstådda galenskap - är inga inbillningsfoster. Något är galet med den verklighet han lever i.

Den framväxande individualismen och dess skapelse - individen - kan inte röra sig i det rena förnuftets ljus utan att kasta en skugga bakom sin rygg. Någonting hamnar ofrånkomligen i dunkel. Upptäckten av denna skugga i det filosofiska begreppsmaskineriet markerar slutet på upplysningsperioden och inledningen till romantiken. Förnuftet, som hos Descartes vinner insikt genom ett radikalt tvivel, tvingas till slut in i en ond spiral – ett paradoxalt tvivel på sig själv.


Inga kommentarer:

Bloggarkiv

Kontakt

yngve_radberg@bredband.net