Det här självporträttet målade jag medan jag gick på Kungl. Konsthögskolan. Målningen har aldrig visats. När jag nu tittar på den tolv år senare ser jag framför allt ett självbedrägeri.
Jag tänkte mig, när jag konstruerade den här bilden, att ögonens synvinkel inte skulle mötas i en punkt utan fortsätta parallellt in i evigheten (eller in i det ickeeuklidiska rummet) att den frånvarande, fjärrskådande blicken skulle genomskåda världen, se förbi tid och rum. Vad bildens ögon skådar måste dock förbli dold för oss betraktare, det finns inte i bilden utan befinner sig i ytterligare en tänkt rymd. Baktanken med detta arrangemang var att visa – inte sanningen själv – utan sanningen som idé. Inte ett beläte eller en ställföreträdande bild av något som alltid förvränger sanningen, utan en bild som visar fram ett synsätt, en hållning, en stämning – som ett piktogram. Vad vi ser på bilden är alltså Yngve Rådberg skådande sin egen föreställning om sanning. Det var detta tomma stirrande förklätt till sanningsskådande jag syftade på i inledningen.
Här är en senare variant på samma tema,
The Truth, 2006, olja på akrylglas, 28x42 cm
som även är inspirerad av denna magrittemålning från 1928.
La Lectrice soumise
El Sueño, olja på akrylglas, 42x28 cm, 2007
onsdag, december 05, 2007
The Truth
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Prenumerera på
Inlägg
Kommentarer
5 kommentarer:
Härom dagen såg jag den utsökta* filmen The Story of Joan of Arc av Luc Besson. Där var några sekvenser med en lätt skelande Jesus-gestalt där dem hade använt samma grepp som dig. Det fungerar ju, en blick som både är intens och frånvarande på samma gång. Som ser både långt borta och in i sig själv.
Annars var det ju väldigt fina skjumringar där.**
*ironi
**dubbelironi
Ja, det är något jesuslikt över det här självporträttet, vilket ju inte känns helt fräscht. Jag kommer att tänka på en rätt förskräcklig målning av Ola Pehrsson, där han framställt sig själv som någon sorts kristusgestalt stående i helfigur i ateljén. (Vad jag minns visade han aldrig den heller.)
Jag kommer ihåg att jag förgäves försökte måla bort jesusassociationen genom att göra ansiktet så vardagligt realistiskt som möjligt, men det var något i korskompositionen som oundvikligen drog åt Christ Pantocratorhållet. Jag var ju dessutom långhårig på den tiden.
Jag blev aldrig nöjd med den här målningen som du förstår. I vredesmod slog jag sönder den en gång (sprickorna syns tydligt fortfarande). Sen limmade jag ihop den och fortsatte som om inget hänt. Men som sagt, det var hopplöst. Grundtonen var alldeles för hög och dessutom falsk.
Här kommer ännu mer spännande bakgrundsinfo:
Jag överförde ansiktets mått till målningen med en passare och cirklarna som då uppstod runt huvudet fick mig att måla en piltavla som en gloria runt huvudet, med bulls eye mitt mellan ögonen (spår syns fortfarande). Även mitt ansikte fick så småningom ett rött stigma där efter allt mätande.
Kvar från den idén är tyvärr de svarta "T:na" runt huvudet som antyder någon sorts sikte. Målningen hade nog varit aningen lättare att fördra utan dessa.
Haha. Ja, jag har ett antal verk bakom mig som ger en del rysningar av obehag o genanse när man tänker tillbaka på dem. Ditt håller ju en väldigt hög standard, rent hantverksmässigt eller vad man ska säga. Till skillnad från många av mina då. Taffliga i tillägg. Minns speciellt ett par från akademiet: 5 fotografier av mitt ansikte som ser lite missnöjt bort från kameran, på väggen över står det med blockbokstäver - BARN SVÄLTER. Och på ramarna till fotona med en liten skrift - Jag är hungrig.
Herregud, att det går an.
Vidare gjorde jag en serie bilder med teckningar från en sexhandbok, minns speciellt en där en kille får en blowjob av en tjej med långt ljust hår. Jag var ju egentligen bara kåt och förälskad i en tjej med långt, ljust hår. Men man kommer undan med mycket i konstsammanhang. :)
Den var rolig tycker jag, BARN SVÄLTER / Jag är hungrig. Johan sur över att behöva dras med världssamvete.
Jag har också betydligt pinsammare saker liggande som inte kvalar in i den här virtuella papperskorgen. Sen har vi dessutom allt som hamnat i den riktiga. Den här målningen bedömer jag ändå har något slags informationsvärde, på så sätt att den pekar på vissa tankar som fortfarande upptar mig och samtidigt visar hur jag inte vill att det ska se ut. Sen håller den väl också en viss ambitionsnivå rent tekniskt, som gör att den trots allt går att titta på.
Skicka en kommentar