Orealiserade bildidéers sista viloplats.


El Sueño, olja på akrylglas, 42x28 cm, 2007

onsdag, oktober 17, 2007

En text

Jag ska ställa ut på Dunkers kulturhus i Helsingborg. Utställningen skulle ursprungligen ägt rum nu i november, men har skjutits fram flera gånger. Vernissagen är nu preliminärt förlagd till min 40-årsdag, 26 juni 2008.

Till utställningen planeras en katalog. Katalogen bör naturligtvis innehålla reproduktioner av de utställda verken, men enligt konventionen också en eller flera texter. Det fyller upp och ser seriöst ut. Det kan ju också finnas viktig information eller andra, exempelvis litterära eller till och med teoretiska, kvaliteter som motiverar tryckandet av en text. Ett par skribenter har till min glädje visat intresse för att bistå med den biten. Fast gladast är jag för att min gode vän Petter, som helst målar men också har en styv penna, velat bidra med en initierad och personlig betraktelse.

Men i våras någon gång fick jag ett infall att jag själv skulle skriva en text till katalogen. Jag hade nyligen haft anledning att söka igenom konstakademiens bibliotek efter texter av Ola Billgren. Från början av 70-talet fanns en utställningskatalog där han själv sammanfattade sina första tio år som nyrealistisk målare. Jag såg en parallell. Det skulle nämligen enligt den ursprungliga tidsplanen vara exakt tio år sen jag ställde ut de första målningarna i den serie bilder som fortfarande sysselsätter mig. I början av Olas text fanns något som jag tolkade som en uppmaning, direkt ställd till mig:
En svepande, allmänt hållen text av någon välvillig fackman skulle i det här sammanhanget kännas motbjudande. Det är väl slutligen ingen annan än jag själv som kan tala om den upplevda nödvändigheten bakom mina bilder.
Jag satte mig alltså framför datorn för att skriva om den upplevda nödvändigheten bakom mina bilder. Det var svårt. Ju mer jag skrev, desto oklarare blev den upplevda nödvändigheten. Det kändes alltmer som om jag var tvungen att hitta på en sådan. Jag började också känna mig alltmer kritisk till den unge Ola Billgrens upplevelse av en närmast historisk nödvändighet bakom sina verk. Så fick jag ytterligare en idé. Varför ska jag skriva om min konst? Jag är ju ändå konstnär och vad som helst kan idag – av historiska skäl – förvandlas till konst. Jag skriver som konst! Texten får bli ett verk på utställningen.

För att själv kunna betrakta texten som ett konstverk kände jag mig tvungen att föra in en distans mellan texten och dess beskrivning av konsten. Istället för detta förväntade syfte bestämde jag mig för att underkasta texten en annan styrande princip. I analogi med utformningen av mina målningar satte jag upp vissa formella regler. Detta grepp visade sig produktivt. Snart hade jag åtta prydliga stycken innehållande exakt 815 tecken (inklusive mellanslag), alla avslutade med en kort kursiverad rad. Men...

Ja, ni kan ju läsa själva så förstår ni nog varför jag förpassat denna idé till papperskorgen. Det är styltigt, omständligt och ängsligt. Kort sagt tillgjort. Och texten skulle tillföra ungefär lika mycket till utställningen, som idén till konstbegreppet. Här kommer fyra av de mer lyckade försöken: (Radbrytningen mot sista raden kan bli lite underlig beroende på webläsare.)



136
För den betraktare som för första gången träder in i utställningsrummet vill jag som inledande observation gärna peka på verkens i sammanhanget synnerligen blygsamma omfång och deras likartade utformning. De är bara 28 x 42 centimeter stora och alla är i liggande format. Vidare kan vi förstås ge akt på hur de är placerade i rummet, att de hänger symmetriskt med helt statiska intervall runt väggarna. Närmar vi oss därefter de enskilda verken kan vi säkert urskilja att det rör sig om bilder, att de med största sannolikhet är målade och att de svårligen kan betraktas som annat än föreställande. Ännu skulle jag vilja påstå att vi rör oss på fast mark, bland sådant som jag vill kalla objektiva kvaliteter, det vill säga värdeneutrala empiriska hypoteser som är svåra att hitta annat än
absurda invändningar mot.



116
Och ytterligare en liten bit längs denna allfartsled borde vi faktiskt kunna färdas tillsammans innan det är dags att ta klivet ut i lösare spekulationer. För bortom dessa förhållandevis självklara iakttagelser finns några mindre uppenbara men fortfarande påvisbara förhållanden i målningarna. Deras materiella beskaffenhet är genomgående i stort sett identisk. Närmast väggen har vi en två millimeter tunn skiva av akrylglas och på den sida som vetter mot betraktaren är oljefärg uppstruken i relativt tunna och släta skikt. Formatet har proportionerna två till tre. Penselskriften kan utan svårighet urskiljas av den observante, men dess indexikala avtryck är ändå i allmänhet underordnat dess mimetiska funktion. På samma sätt är färgstoffets plastiska egenskaper tveklöst underordnade dess
illusoriska effekter.



131
Det illusoriska framställningssättet ser alltså ut som ett försök att dölja de formella tecknens materiella ursprung. Trots att vi därmed har att göra med ett slags bedrägeri, vore det absurt att insistera på att målningarna egentligen är abstrakta, eller att de egentligen bara är en bit plast och lite färg. Även om vi självfallet kan betrakta dem så – det är ju precis vad jag nu gör – är det snarare så att just dessa sakförhållanden antyder att de främst bör betraktas som föreställande. Men så fort vi tar detta steg bort från det konkreta, kommer vi oundvikligen in på mer osäkra hypoteser, tolkningar, vilka inte stöds av annat än en förmodat allmänmänsklig förmåga att uppfatta bilder och de generellt omfattade kulturella koder och gestaltningskonventioner som tillför tolkningarna en
illusion av mening.



115
Men även här finns trots allt några ganska hållbara iakttagelser att utgå ifrån. Kompositionen i målningarna bygger utan undantag på kombinationen av ett schematiskt centralperspektiv och en enkel indelning av formatet i diagonaler och halvor. Med hjälp av denna standardiserade mall är likartade rumsbildningar upptecknade. Den perspektiviska flyktpunkten befinner sig konsekvent i något av de övre hörnen, medan bildrummets enda synliga hörn är placerat i bildens exakta mittpunkt. Rumsbildningarna är konstruerade på så sätt att deras tänkta utsträckning stämmer överens med formatets faktiska storlek, liksom mötet mellan golv och vägg sammanfaller med en av formatets diagonaler. Bilderna må te sig realistiska, men är det egentligen inte, eftersom det de framställer inte existerar
utanför bildens verklighet.

4 kommentarer:

Anonym sa...

De här paragraferna får helt andra kvaliteter när man hittar dem i en papperskorg än när de presenteras som katalogtext. De har en blandning av teknisk precision och hysterisk preciositet som är väldigt rolig, ungefär som första tredjedelen av Imre Kertész Fiasko eller Thomas Bernhards kortroman Gå (som börjar så här):

"Medan jag, innan Karrer blev galen, bara gick med Oehler på onsdagar, går jag nu, sedan Karrer blivit galen också på måndagar med Oehler. Eftersom Karrer gått med mig på måndagar, går ni, sedan Karrer inte längre går med mig på måndagar, också på måndagar med mig, säger Oehler, sedan Karrer blivit galen och genast tagits in uppe på Steinhof."

Tack för ateljébilderna förresten!

Yngve Rådberg sa...

Jag blev själv full i skratt när jag efter ett halvår läste den här texten. Tonen är mycket långt från den i sammanhanget gängse. Något slags estetisk byråkratprosa. Jag tycker också den gör sig bättre här i papperskorgen.

jod sa...

Jag gillar idén med korta texter med stränga formkrav som speglar bilderna. Tycker inte du ska kasta den i korgen. Kanske texterna skulle vara ännu mer stränga, mer distans liksom? Kommer att tänka på ett rätt fint konstverk av Ane Hjort Guttu som jag såg för inte länge sedan. Det är en diaslideshow med ljudspår. Bilderna föreställer arrangemang av vardagssaker som hennes fyra år gamla son tillfälligt gjort. Hon ger arrangemangen en torr formalestetisk tolkning och gör sig betraktningar om konst kring det. Verket heter "How to become a Non Artist" och är rätt kul faktiskt.

http://uks.no/archives/390/3/

Yngve Rådberg sa...

Ja vem vet vad det blir av detta, men just nu orkar jag inte med mina egenhändigt uppfunna regler. Jag startade den här bloggen delvis för att jag ville slippa från dem ett tag. Kanske att mitt kontrollbehov återhämtar sig om det får vila lite.

Bloggarkiv

Kontakt

yngve_radberg@bredband.net
Bloggtoppen.se