Mera Goya (I huvudet på en papperskorg)

Här följer ett stycke text, ursprungligen daterat till 19 oktober 2007, som jag hittade bland opublicerade inlägg på min blogg (alltså i papperskorgens egen lilla papperskorg). Det är någonting som jag bara börjat skriva på utan att ha någon klar idé om vart jag ville komma. Den börjar bra, kanske föresvävade det mig att det skulle kunna bli en essä. Den slutar som pretentiöst skräp. Men det är ju precis som det ska vara på det här stället. (Texten är kapad mitt på, strax innan jag kommer in på Kant. Jag kom på att den nog ändå är för lång för detta sammanhang.)

Francisco Goya sägs ibland vara den förste konstnären i modern mening. Hans liv och verk är också nästan omöjliga att komma förbi för den som vill kalla sig konstnär. Men det som verkligen lever vidare idag är inte framför allt myten Goya – urtypen för det romantiska konstnärsgeniet. Det är snarare hans bild av vad man skulle kunna kalla rationalitetens dilemma, som fortfarande känns otäckt levande. Konflikten mellan upplysning och vidskepelse, förnuft och vansinne löper som en ihoptvinnad röd tråd från franska revolutionen ända in i vår tid. Ja, rakt in i min egen hjärna, känns det som. Fortfarande kan det vara galet svårt att separera dessa poler. Vem representerar till exempel förnuftet i vår tids globala konflikt?
Så vrids också de två ytterligheterna runt varandra i Goyas sena verk, hans förnuftstro och hans galenskap. "El sueño de la razon produce monstruos" står det på det välkända grafiska blad (närmare bestämt nr. 43 i serien Caprichos) som jag parafraserat i målningen "El Sueño" här ovan – i papperskorgens huvud. Goya är uppenbart influerad av de franska upplysningsfilosoferna när han gör sin etsning. Exempelvis skriver Rosseau någonstans att "fantasi (l'imagination) utan förnuft skapar monster", vilket kanske låter lite präktigt så här drygt 200 år senare. Men i Goyas version finns en dubbeltydighet, som är mer oroande. I den utgåva av "Caprichos" som jag förfogar över (Bergs 1972) översätts frasen med "Förnuftets sömn alstrar vidunder". Men översättningen kan lika gärna lyda: "Drömmen om förnuftet producerar monster". I själva bilden finns en liknande mångtydighet. Gestalterna som omger etsningens sovande, eller lika gärna förtvivlade, subjekt är inte nödvändigtvis bara en sinnebild för kvardröjande vidskepelse och feodalt förtryck i upplysningens tidevarv, utan möjligen även för franska revolutionens övergång i skräckväldet. Samtidigt är de naturligtvis också Goyas privata demoner, vad som än alstrar dem. I denna komplexa lilla bild finns möjligheten att se ett till synes olösligt mänskligt dilemma utspela sig inom subjektets sfär. I samma stund som förnuftets distinkta sken tänds uppstår illusionen av en dualitet, en klyvning. Förnuftet förmår inte utplåna det irrationellas drömlika skuggor eftersom dessa skapas av samma ljus. Trots upplysningens försök att eliminera grundlösa metafysiska antaganden, eller kanske snarare tack vare dess ständiga misslyckande, kvarstår den dunkla aningen om förnuftets otillförlitlighet eller otillräcklighet. De demoner Goya brottades med - hans påstådda galenskap - är inga inbillningsfoster. Något är galet med den verklighet han lever i.

Den framväxande individualismen och dess skapelse - individen - kan inte röra sig i det rena förnuftets ljus utan att kasta en skugga bakom sin rygg. Någonting hamnar ofrånkomligen i dunkel. Upptäckten av denna skugga i det filosofiska begreppsmaskineriet markerar slutet på upplysningsperioden och inledningen till romantiken. Förnuftet, som hos Descartes vinner insikt genom ett radikalt tvivel, tvingas till slut in i en ond spiral – ett paradoxalt tvivel på sig själv.

Diagonaler

Ett bild av det tragiska öde som möter dem som råkar stå i vägen när diagonalerna ritas upp.























Efter de senaste dagarnas plötsliga skrivbordsstädning kommer det att dröja ett tag innan jag får möjlighet att lägga ut något material igen. Först åker jag till Helsingborg för att öppna min utställning på Dunkers kulturhus den 26 juni och samma afton fira min 40-årsdag. Sen blir det semester.

Kaninhål

Den här teckningen handlar om att falla fritt utan att komma någonvart. De faller djupare in i illusionen, djupare in i återvändsgränden. Men når aldrig riktigt fram.

Ett till verk i konceptuell stil specialdesignat för papperskorgen.

'

Det var länge sen jag dumpade något här på min offentliga avstjälpningsplats. Det skulle kunna vara ett tecken på att jag på senare tid lyckats med allt jag föresatt mig, men tyvärr är det snarare resultatet av en mager säsong. Två saker, den här bloggen och den bok som ska komma ut i samband med min utställning på Dunkers kulturhus i sommar, har gjort att jag tvingats till någon sorts sammanfattning av de senaste tio åren av mitt konstnärligt verksamma liv (vilka också råkar vara de tio första dito). Och när man rundar av något på det här sättet är det kanske inte så konstigt att det känns som om man står inför ett slags slut.

Men om det nu är så att det är dags att ta nästa steg, är det inte särskilt lockande att bara kliva rakt ut i tomma intet. Jag drar mig lite, försöker bedöma de alternativ som står till buds. Antagligen kanske jag ändå fortsätter som om inget har hänt. Samtidigt erbjuds en möjlighet att bryta upp. Vi får väl se hur det går.

På sista tiden har jag i alla fall tagit upp en idé som jag hittade i papperskorgen, men som jag ännu inte visat - kanske för att jag velat prova den på riktigt i framtiden. Det handlar om textbaserad konst i Art & Language-stil. Ovanstående är ett exempel som är framtaget speciellt för papperskorgen: Konceptuell skit.

Fäste

Jag har rotat fram en gammal målning som visserligen är visad en gång för tio år sen, men som jag ändå vill ha med här som fortsättning (och kanske en slutpunkt) på tankegången bakom självporträttet som visas lite längre ned på sidan. Dessutom ser jag den som något av en upptakt till det arbete som jag därefter ägnat mig åt. Den lilla kvadratiska målningen heter "Fäste" och är upphängd på – och genomborrad av – en spik. Som av en händelse sammanfaller fästpunkten, mittpunkten, den perspektiviska flyktpunkten och den avbildade personens hjärta i ett och samma hål i bilden. (Klicka på bilden för att zooma.)

Spinal Trap

I väntan på det tåg som gått

Ett sällsynt misslyckat foto tillför något oväntat till denna teckning. Genom en felaktigt inställd slutartid förstärks det redan något glåmiga uttrycket. Bilden övergår från ointressant till djupt ointressant.

The Truth

Det här självporträttet målade jag medan jag gick på Kungl. Konsthögskolan. Målningen har aldrig visats. När jag nu tittar på den tolv år senare ser jag framför allt ett självbedrägeri.


























Jag tänkte mig, när jag konstruerade den här bilden, att ögonens synvinkel inte skulle mötas i en punkt utan fortsätta parallellt in i evigheten (eller in i det ickeeuklidiska rummet) att den frånvarande, fjärrskådande blicken skulle genomskåda världen, se förbi tid och rum. Vad bildens ögon skådar måste dock förbli dold för oss betraktare, det finns inte i bilden utan befinner sig i ytterligare en tänkt rymd. Baktanken med detta arrangemang var att visa – inte sanningen själv – utan sanningen som idé. Inte ett beläte eller en ställföreträdande bild av något som alltid förvränger sanningen, utan en bild som visar fram ett synsätt, en hållning, en stämning – som ett piktogram. Vad vi ser på bilden är alltså Yngve Rådberg skådande sin egen föreställning om sanning. Det var detta tomma stirrande förklätt till sanningsskådande jag syftade på i inledningen.

Här är en senare variant på samma tema,


















The Truth, 2006, olja på akrylglas, 28x42 cm



som även är inspirerad av denna magrittemålning från 1928.






















La Lectrice soumise

Snabba utkast

Några hastigt nedklottrade kulspetsteckningar.