Dammsugarn

När Moderna Museet 2006 lanserade sin stora mönstring av svensk samtidskonst, kallad Modernautställningen, skröt en av intendenterna om hur han hade "dammsugit" Sverige efter nya spännande konstnärskap. Jag kom då att tänka på en händelse som utspelade sig nio år tidigare, när jag hade min examensutställning på Galleri Mejan vid Rödbodtorget i Stockholm. Jag satte mig och gjorde den här teckningen ur minnet. (Fast eftersom jag vid tillfället jobbade på Moderna hade jag ändå modellen inom synhåll.)




















När man har sin examensutställning efter en konsthögskoleutbildning är det mycket som står på spel. Man ska redovisa vad man gjort under fem års heltidsstudier, man ska bli uppmärksammad och knyta viktiga kontakter (vilket man i och för sig borde tänkt på lite tidigare). Kort sagt, det är då det ska ske.

Jag kommer ihåg att jag kände mig väldigt liten och obetydlig, där jag satt och vaktade min examesutställning. Faktum är att jag under en längre tid på skolan blivit allt mer tveksam till om det alls var någon mening med att försöka göra konst. Jag hade starka skäl att tro att det egentligen var omöjligt. Mitt självförtroende var också stukat av att jag inte haft någon professor som stöttat mig under de första fyra åren. (Det hade inte ens gått upp för mig att jag hade en "egen" professor förrän någon gång i slutet av tredje året.)

Ändå närde jag någon sorts vansinniga förhoppningar om att det skulle komma in någon och se mina små målningar och förstå att det trots allt var fråga om stor konst. Jag satt på helspänn. Så fort någon kom in for jag upp och försökte därefter snabbt inta en avslappnad pose för att betraktaren inte skulle känna sig obekväm av mina förväntningar. Jag bör med andra ord ha tett mig som en ganska typisk avgångselev.

När en välkänd kritiker klev in på galleriet blev jag så klart extra svettig. Förvånansvärt många sådana var ändå inne en sväng. Ovan nämnde intendent, på den tiden konstkritiker på Expressen, var inget undantag. Han gick direkt in till min medutställare som tydligen bättre fattat hur det går till i konstvärlden – de var redan bundis. Kritikern hade inte så mycket som snuddat med blicken vid mina målningar, men jag tänkte att han nog skulle kolla lite när han kom ut från min klasskamrats rum. Så fort de pratat klart därinne stod det dock klart för mig att han inte hade några sådana planer. Snarare tycktes det mig som om han försökte undvika att se – både på mina målningar och på mig. Jag tror aldrig att jag har känt mig så osynlig, varken förr eller senare. En liknande situation för en stå-uppkomiker som har sitt första offentliga framträdande skulle vara om publiken inte ens märker att han är där.

Nu fanns det också en lärare från skolan i lokalen och hon var inte lika tappad bakom en vagn som jag. Hon grep resolut tag i kritikerns arm och uppmanade honom att titta på bilderna. Uppenbarligen tyckte hon själv att det kunde vara värt en chansning i alla fall. Och det är då den kommer, bilden som bränt sig fast i mitt minne och som jag försökt återskapa ovan. Besvärad stannar han borta vid ytterdörren och "dammsuger" den förhållandevis spatiösa gallerilokalen med blicken. Han står som fastfrusen i dörrmattan och spanar på mina blott 25x38 cm stora målningar tio meter bort. Han mumlar något om dumstrut (en stjärngosse förekommer i ett verk, den hade han tydligen lyckats urskilja avståndet till trots) och försvinner kvickt ut genom dörren. Allt medan jag långsamt sjunker ihop och förvandlas till en våt fläck på betongolvet.

Att jag kommer att tänka på den här händelsen nu är inte så underligt. Jag drömmer alltid om den när jag ska ställa ut. Och nu är det dags igen. Drömmen går ut på att jag på något sätt försöker ta revansch, jag vill få kritikerna att skämmas för att de inte uppmärksammade mitt konstnärskap när de hade chansen. Dessa drömmar har hittills visat sig vara sanndrömmar så tillvida att de alltid slutar med den där förintande osynlighetskänslan. Så är det nämligen också att ställa ut. Man ropar ut i världen, men får inte ens ett eko till svar.

Men sådant skräp som inte ens dammsugarn vill ha, det passar ändå här.

Fundament

Ge mig en fast punkt och jag ska rubba världen, sa Arkimedes. Men var finns en sådan punkt? Descartes påstod sig ha funnit den. Hans hävstång är tvivlet. Och med hjälp av det kan man sannerligen rubba det mesta. Förutsättningen är förstås att man stöder sig på ekvationens fasta punkt – jaget.

I teckningen ovan ser vi en som prövar denna grundläggande premiss. En hävstång, i det här fallet block och talja, används för att rubba jaget. Problemet är dock detsamma som för Arkimedes. Det spjärn som behövs för att rubba den fysiska verkligheten måste på något sätt befinna sig utanför den fysiska verkligheten. På samma sätt förhåller det sig med det radikala tvivlet, det rår på allt utom sig själv. Figuren är, precis som i den här målningen, förankrad vid den perspektiviska flyktpunkten. Nu dock via en krok formad som en femma, detta för att påminna om Euklides femte postulat (det om de parallella linjerna), vars problematiska obevislighet ligger bakom teorierna om elliptiska/hyperboliska rum. Lite överlastat kanske...
(Lägg märke till flugan som utan egen förskyllan mött sitt öde i scannern)

Bildrummets förutsättningar hade turligt nog förändrats innan den här bildkonceptet nådde sin fullbordan och det landande istället tungt på idéernas sophög.

Däremot dök ett besläktat motiv upp när jag skulle gestalta en tankefigur som "svävar", det vill säga en föreställning som verkligen lyckats överge sin egen egen fundamentala premiss. Även om tankegången ligger nära, så blev bilden en annan. Mindre krystad, mer realistisk (allt är ju relativt, som vanligt är den rakt igenom konstruerad). Och den här gången blev det en färdig målning.

Målningen med titeln Fundament ställs ut på Galleri Olsson i Stockholm från och med 5 september.

Mera Goya (I huvudet på en papperskorg)

Här följer ett stycke text, ursprungligen daterat till 19 oktober 2007, som jag hittade bland opublicerade inlägg på min blogg (alltså i papperskorgens egen lilla papperskorg). Det är någonting som jag bara börjat skriva på utan att ha någon klar idé om vart jag ville komma. Den börjar bra, kanske föresvävade det mig att det skulle kunna bli en essä. Den slutar som pretentiöst skräp. Men det är ju precis som det ska vara på det här stället. (Texten är kapad mitt på, strax innan jag kommer in på Kant. Jag kom på att den nog ändå är för lång för detta sammanhang.)

Francisco Goya sägs ibland vara den förste konstnären i modern mening. Hans liv och verk är också nästan omöjliga att komma förbi för den som vill kalla sig konstnär. Men det som verkligen lever vidare idag är inte framför allt myten Goya – urtypen för det romantiska konstnärsgeniet. Det är snarare hans bild av vad man skulle kunna kalla rationalitetens dilemma, som fortfarande känns otäckt levande. Konflikten mellan upplysning och vidskepelse, förnuft och vansinne löper som en ihoptvinnad röd tråd från franska revolutionen ända in i vår tid. Ja, rakt in i min egen hjärna, känns det som. Fortfarande kan det vara galet svårt att separera dessa poler. Vem representerar till exempel förnuftet i vår tids globala konflikt?
Så vrids också de två ytterligheterna runt varandra i Goyas sena verk, hans förnuftstro och hans galenskap. "El sueño de la razon produce monstruos" står det på det välkända grafiska blad (närmare bestämt nr. 43 i serien Caprichos) som jag parafraserat i målningen "El Sueño" här ovan – i papperskorgens huvud. Goya är uppenbart influerad av de franska upplysningsfilosoferna när han gör sin etsning. Exempelvis skriver Rosseau någonstans att "fantasi (l'imagination) utan förnuft skapar monster", vilket kanske låter lite präktigt så här drygt 200 år senare. Men i Goyas version finns en dubbeltydighet, som är mer oroande. I den utgåva av "Caprichos" som jag förfogar över (Bergs 1972) översätts frasen med "Förnuftets sömn alstrar vidunder". Men översättningen kan lika gärna lyda: "Drömmen om förnuftet producerar monster". I själva bilden finns en liknande mångtydighet. Gestalterna som omger etsningens sovande, eller lika gärna förtvivlade, subjekt är inte nödvändigtvis bara en sinnebild för kvardröjande vidskepelse och feodalt förtryck i upplysningens tidevarv, utan möjligen även för franska revolutionens övergång i skräckväldet. Samtidigt är de naturligtvis också Goyas privata demoner, vad som än alstrar dem. I denna komplexa lilla bild finns möjligheten att se ett till synes olösligt mänskligt dilemma utspela sig inom subjektets sfär. I samma stund som förnuftets distinkta sken tänds uppstår illusionen av en dualitet, en klyvning. Förnuftet förmår inte utplåna det irrationellas drömlika skuggor eftersom dessa skapas av samma ljus. Trots upplysningens försök att eliminera grundlösa metafysiska antaganden, eller kanske snarare tack vare dess ständiga misslyckande, kvarstår den dunkla aningen om förnuftets otillförlitlighet eller otillräcklighet. De demoner Goya brottades med - hans påstådda galenskap - är inga inbillningsfoster. Något är galet med den verklighet han lever i.

Den framväxande individualismen och dess skapelse - individen - kan inte röra sig i det rena förnuftets ljus utan att kasta en skugga bakom sin rygg. Någonting hamnar ofrånkomligen i dunkel. Upptäckten av denna skugga i det filosofiska begreppsmaskineriet markerar slutet på upplysningsperioden och inledningen till romantiken. Förnuftet, som hos Descartes vinner insikt genom ett radikalt tvivel, tvingas till slut in i en ond spiral – ett paradoxalt tvivel på sig själv.