Yngve Rådbergs papperskorg

Fienden

2009-11-07T13:45:00.007+01:00

I papperskorgens opretentiösa anda lägger jag ut den här texten fast den inte är färdig. Jag har inte lyckats få ihop trådarna riktigt som jag tänkt från början, så de får helt enkelt hänga löst. Dessutom är det ju så länge sen jag uppdaterade den här sidan så sannolikheten att någon läser detta måste bedömas som ganska ringa.

I februari 2008 var jag med på den exklusiva konstmässan Market. Det var i och för sig inget ovanligt med det, jag har deltagit flera gånger i Gunnar Olssons monter. Däremot var det en ovanligt stel tillställning. Jag var där på vernissagen – ensam. Alltså, jag menar inte att det var tomt i lokalerna, köpare och exklusiva gallerister fanns det gott om, men jag hade inget sällskap med mig och förutom jag själv fanns det inte en enda konstnär där. Snacka om exklusivt! Målningen jag deltog med utgår från en teckning som fiskats upp ur papperskorgen. Ingen köpte den.

Interiör, 2008

I år erbjöd Gunnar mig hela montern om jag hade något att fylla den med. Det hade jag inte, min kreativa energi hade varit strypt under hela den föregående hösten. Men jag hade en idé. Det var väl inte något supermärkvärdigt koncept, men den gav mig lust att jobba. Tacksam satte jag igång. Min sambo påminde mig försynt om att jag borde höra med Gunnar innan jag la ned alltför mycket engagemang i saken. Jo, jag höll med, men någonstans anade jag hur han skulle reagera. Och jag ville inte bli störd, jag hade roligt.

Jag känner en man. Eller rättare sagt, han känner mig. Själv gör jag allt för att undvika honom. Det finns en anledning till det.

Jag är rädd för honom.

Så fort han dyker upp kan man vara säker på att det blir bråk. Han är dominant och oförutsägbar, aggressiv och orygglig. Och det han inte tål hos mig är naturligtvis min beskedlighet, min snara kompromissvilja, kort sagt min konflikträdsla. Han har en särskild förmåga att genomskåda min anständiga fasad, komma åt det ömma som finns där bakom och trycka på det tills det blir så irriterat att jag förlorar kontrollen och ger igen.

Om den vanliga ingången kärvar får man lov att gå bakvägen. Mitt förslag för Galleri Olssons bås på Market var att vända på förhållandet mellan bild och text. Istället för att som vanligt låta betraktaren gå runt och titta på konstverk bärande ett papper med titlar och information, tänkte jag att man skulle ha titlarna på väggen och konstverket i handen. Jag bestämde mig för att tusch var en lämplig teknik, tänkte mig ett ark med ett antal olika mindre teckningar, ungefär som mina förberedande skisser brukar se ut, och så satte jag mig och ritade. Just då tänkte jag nog inte så mycket på vad det var för bilder som kom, jag var bara lycklig över att ha hittat en öppning, ett flöde. Det var först när jag skulle visa Gunnar de färdiga papprena med åtta små handkopierade originalteckningar på varje, som jag började känna mig lite yr. Vad var det egentligen som rörde sig i mitt huvud?

Jag brukar försöka undkomma i det längsta. Jag flyr, gömmer mig, ber på mina bara knän. Ingenting hjälper. Har han väl fått korn på mig släpper han mig inte förrän en fysisk konfrontation kommit till stånd. Då blir han plötsligt helt kall. Ju mer jag slår, desto mer nedlåtande blir glansen i hans ögon. Han är starkare än jag. Mycket starkare. Men han låter mig slå. Jag kan sparka, använda tillhyggen, knuffa honom utför trappor – han ids knappt lyfta en hand till försvar. Det är det värsta. Skräcken för hans kommande hämnd växer i takt med att jag ger honom allt större anledning till den. För han ger sig aldrig. Om jag så skulle förvandla honom till en våt fläck på golvet, vet jag att han ändå skulle komma tillbaka. Ännu ondare, med all rätt.

Gunnar skrattade gott åt idén. Jag hade också författat ett pressmeddelande eller vad man ska kalla det:

Projektet började mer och mer dra åt satir. Men som jag anat tyckte inte galleristen att det var "rätt sammanhang". Jag blev nu inte så ledsen för det, snarare var jag glad. Den bakvända manövern hade fått mig att släppa fram en massa bilder som varit blockerade av outtalade hänsynstaganden, dem kunde jag nu använda till målningar. En bräsch hade öppnat sig i min avsmalnande återvändsgränd. Men den ledde inte ut. Den ledde nedåt. Den ledde käpprätt åt helvete.

Det låter kanske konstigt att ha en sådan kompis. Varför ska jag umgås med en sådan? Varför säger jag inte upp bekantskapen? Varför kan jag inte bara be honom dra åt helvete? Det finns en anledning till det också.

Han är jag.

Han är den del av mig som vägrar ta skit. Han går efter mig och plockar upp. Allt som jag låtit rinna av mig, vrede, förakt och avundsjuka, har han samlat på sig och arkiverat enligt ett eget förvridet system. Tänk Max Cady i Cape Fear. Det är en person som man absolut inte vill ha med att göra. Det är ondskan in persona.

Alla teckningar har inte blivit till målningar. De värsta till exempel, de har jag inte kunnat förmå mig till att visa. Förhoppningsvis slipper jag det. Men ännu ligger de inte i papperskorgen heller. Snarare i byrålådan. Målningarna däremot går det utmärkt att se en stund till. De ställs ut på Galleri Olsson 22 oktober – 15 november under namnet Umbra. Jag ska inte orda så mycket om dem här. De får, som det heter, tala för sig själva. Men i samband med att jag bestämde mig för att gå vidare med motiven från teckningarna hade jag en dröm. Det var en av de återkommande mardrömmar jag haft sen tjugoårsåldern, men en sak var annorlunda. Jag har alltid trott att den person som brukar jaga mig i drömmen är en del av mig, min skugga, min förträngda ondska. Men denna natt såg jag vem det var.

Men jag, jag är ju en snäll kille. Överdrivet snäll. När jag står i en situation där jag verkligen skulle behöva all min vrede, när jag fått skit och måste försvara mig, då låter min röst så svag och liksom från bakom en vägg. Det är verkligen ett handikapp, det handlar ju om krafter som verkar inom varje människa, vars syften ytterst är livsuppehållande. Och dessutom: Eftersom jag inte har dem med mig, har jag istället fått dem mot mig.

Martin Jonsson. Mannen i mina drömmar. En före detta kustjägare, kroppsbyggare och nynazist som jag arbetade med ett halvår, då för tjugo år sen. Det var inte kul. Redan efter ett par dagar hade jag förstått jag att det skulle bli väldigt svårt att samarbeta. Han vände sig särskilt mot mig med sina rasistiska provokationer. Jag argumenterade emot på mitt fredliga sätt, vilket verkade provocera honom. På en kafferast hotade han mig till livet. Jag minns fortfarande exakt vad han sa: "Om jag träffar dig ute ska jag döda dig." Martin Jonsson. Jag har ingen aning om vad han gör idag. Sist jag såg honom var strax efter att han fått sparken (hans provanställning blev inte förlängd). Jag träffade på honom i Gamla stan sent en natt och mycket riktigt försökte han döda mig. Det hjälpte inte att jag var tillsammans med fem kompisar, han satte ändå igång med att ta struptag. Sparkade mot mina vänner. Någon hade visst öppnat hans sista lönekuvert och sen nödtorftigt tejpat ihop det och naturligtvis hade han genast fått för sig att det var jag.

Väntan över

2008-10-09T10:52:00.009+02:00

Det obegripliga uppkopplingsfelet är åtgärdat, jag kan kasta igen. Och nu är det den här bilden som åker ut, för nu har jag tröttnat på att sitta och vänta på att det ska hända någonting annat.

De här stackarna sitter och väntar på att någon annan ska släppa ut dem. Vem skulle det vara?

Det har handlat mycket om slut på sista tiden, och här är ännu mer (i ett program som heter Snittet, jag kommer in efter ungefär halva programmet och pratar bland annat om ovanstående teckning). Jag kan inte sluta tänka att jag måste sluta med mina slutna rum men nu får det faktiskt vara SLUT med det!

Konsten att bryta en cirkel

2008-10-02T02:34:00.005+02:00

I papperskorgen idag: Konstens dröm om ett särskilt, upphöjt betraktande. (Friedrich, 1818)

Det var först när jag öppnade min senaste (och, när detta skrivs, ännu pågående) utställning som det med full kraft slog mig vad det var som hade hänt. Jag har visserligen under det senaste året haft en tilltagande känsla av en cirkel som sluts, eller en snara som dras åt, men här hängde nu bildbeviset.

Den naivt förundrade betraktaren hade äntligen dött, också inom mig. Snärjd och strypt av ett cirkelresonemang.

Bli nu inte ledsna bara. Vem har sagt att döden är slutet?

Gästpapperskorg

2008-09-29T20:37:00.023+02:00

Från The Fabulous World of M.M.M. akryl på pannå, 24x24 cm ©Måns Müllner

Den här målningen köpte jag av min vän Måns Müllner när han ställde ut på Teatergalleriet i Uppsala i vintras. Jag tänkte då att den skulle passa perfekt att visa här, men sen var det som om jag under ett halvår alldeles glömde bort att jag hade en blogg. Nu är dock tiden till slut inne för detta lilla gästspel samt för en kort presentation.

Jag har känt Måns sen 1991. Så länge jag kan minnas har han i sin konst laborerat med olika poser – tunna masker av identitet till synes utan någon substans bakom. Färgerna i hans målningar, alltid grönt och rosa, är därvidlag oerhört betydelsebärande. De kommer från ett par traditionella svenska... bakverk:

Dammsugaren och napoleonbakelsen.

Måns arbetar på något sätt med branding, men lite bakvänt kan det tyckas. Kanske är det snarare någon sorts adbusting. I stället för att bara lansera sitt eget varumärke, försöker han lägga beslag på några av världens mest välkända symboler och varumärken genom att gå på dem med sina patenterade signalfärger. Det är visst tänkt att det ska bli tusen stycken målningar av det här slaget någon gång i framtiden. Här är några. Det finns också en »animerad« film med samma tema (dock utan länk, det måste du fixa Måns!). Måns gör också schamanistisk discoperformance iförd mexikansk brottarmask under artistnamnet Doctor Mexico.

Mamma

2008-09-23T22:28:00.009+02:00

Sommaren 2001, strax innan mina föräldrar skulle flytta från Vänersborg, passade jag på att dokumentera deras hus – mitt forna barndomshem. Medan jag smög runt i rummen med kameran blev jag allt mer sentimental. Jag kände att jag ville skapa ett minne, inte bara av miljön där jag växte upp, utan en bild som på något sätt kunde fånga och hålla kvar essensen av min flydda barndom.

Det blev inte så. Bilderna därifrån är inte några madeleinkakor doppade i lindblomste. Jag förflyttas bara tillbaks till 2001, där tar det stopp. Men en bild är annorlunda. Den handlar inte alls om min barndom. Det är ett iscensatt porträtt som jag nästan i smyg arrangerade en kväll efter att alla andra gått och lagt sig. Det föreställer min mamma, fast inte mamma som mamma, utan mamma som den person jag faktiskt aldrig har träffat. Det vill säga mamma innan jag lärde känna henne. Idén fick jag av den rad med böcker om barnpsykologi som då stod på en hylla i hennes arbetsrum. Jag satt och funderade över vilka av dem som var "nya" (dvs införskaffade under min livstid) och vilka som "alltid" stått där. Det slog mig att min tidsindelning inte var särskilt adekvat i sammanhanget. Och som för första gången gick det upp för mig att min mammas liv inte började med att jag kom till världen.

Jag travade upp alla böckerna om barndomens betydelse på en duk broderad av min mormor och placerade ett inramat fotografi av min mamma som liten flicka ovanpå. Cirkeln var sluten.

Att den här kopian är repig och smutsig beror på att den har legat löst bland en massa bråte i en flyttkartong. Men det är, som jag ser det, bara en fördel här.

Allt är inte skit som luktar

2008-09-19T01:42:00.017+02:00

Häromdagen ringde min mamma och undrade hur jag har det – egentligen. Det var efter att hon sett min senaste utställning och dessutom varit inne och läst på den här bloggen. Pappa brukar också oroa sig för min mentala hälsa när han ser hur jag målar. En gång var han övertygad om att det var sviterna efter min TBE (fästingburen hjärninflammation) som låg bakom de tröstlöst dystra bilderna. Sanningen är dock att jag själv länge betraktat varje fullgången målning, hur olustig den än råkar bli, som något av ett underverk. Lyckas jag bara göra bilder som jag kan tro på, som jag kan inbilla mig har någon slags konstnärlig kvalitet, är jag lycklig. Det betyder att jag för tillfället lyckats hitta en mirakulös utväg ur konstens hopplösa förutsättningar.

Men här, i min virtuella papperskorg, hamnar ju inte de bilderna. Här hamnar de tveksamma fallen, de som undgått den verkliga papperskorgen, men inte nått ända fram till ett utförande, eller utställande. Det kan vara allt från spontana infall till överarbetade pekoraler, gemensamt är att jag inte kan tro på dem som konst. Därför kan kanske stämningen här upplevas som lite negativ, lite överdrivet självkritisk. Men då kan det vara bra att ha i minnet att denna blogg bara belyser ena sidan av verksamheten. Den andra, den lyckliga, finns inte så mycket att orda om. Den ska ju stråla av sig själv!

Som avslutning kommer ett undantag från regeln jag nyss formulerat. Den här färska bildidén betraktar jag inte som skräp – även om den råkar utspela sig bland sopor.

Smaklig måltid

2008-09-15T21:28:00.022+02:00

Svalget, akryl på kartong 1996

Djupt nere i högen av förkastade idéer ligger ett frö till en annan tänkbar utveckling av mitt konstnärskap. I de här arbetena från mitten av nittiotalet har jag försökt bryta mitt sedvanliga gravallvar med en gnutta galghumor. Jag har blandat tungt kristet arvegods med Musse Pigg och Gröna Lund. Riktigt hur projektet skulle genomföras rent praktiskt kom jag väl aldrig fram till, och det är kanske delvis därför som jag inte tog mig vidare i den här riktningen. I skissen nedan finns en poetisk antydan om hur jag kan ha tänkt i något skede. Man ska tydligen ned på knä, så därför arrangerade jag det också så när jag plåtade mig själv i målningen tidigare idag.

Vad blev det då av detta halsuggningstema? Jo, det blev till slut en tre meter hög bild av en giljotin som jag etsade i plåt och kallade "Yttersta bilden". Det är den största grej jag gjort, men tyvärr bidde det ingenting kvar av humorn.

Till samma period hör också den här fotot:

och om man vill kan man från dessa infall, via denna samtida teckning:

hitta en förbindelse till en målning som just nu ställs ut på Galleri Olsson i Stockholm. Det där fröet ligger kanske fortfarande och gror någonstans i mitt undermedvetna...

Idioten

2008-09-01T01:01:00.025+02:00

Här några föregångare till textbilderna som jag visat tidigare. Jag har, typiskt nog, inte kunnat bestämma mig för inom vilken fiktionsram jag ska lägga den bokstavliga utsagan. Mest konceptuell blir ju den övre, som också den finns i en engelsk variant:

Samtidigt är jag svag för det berättande. Det både distanserar och för in betraktaren i situationen. Man slipper också själv känna sig som den idiot man är, när man mot sin vilja gått fram och läst på lappen. Men det förtar förstås en hel del av effekten...

I versionen här till vänster har jag annars tänkt att textbilderna ska vara tillräckligt stora för att fånga uppmärksamheten direkt när man träder in i utställningsrummet, medan skylten är tillräckligt liten för att man ska vara tvungen att förnedra sig och gå fram och ställa sig under pilen. Inte så trevligt.

Nu är det väl ingen större risk att jag någonsin genomför det här. Men man kan ju alltid fantisera om att en gång göra något som är "på riktigt".

Dammsugarn

2008-08-30T23:18:00.019+02:00

När Moderna Museet 2006 lanserade sin stora mönstring av svensk samtidskonst, kallad Modernautställningen, skröt en av intendenterna om hur han hade "dammsugit" Sverige efter nya spännande konstnärskap. Jag kom då att tänka på en händelse som utspelade sig nio år tidigare, när jag hade min examensutställning på Galleri Mejan vid Rödbodtorget i Stockholm. Jag satte mig och gjorde den här teckningen ur minnet. (Fast eftersom jag vid tillfället jobbade på Moderna hade jag ändå modellen inom synhåll.)

När man har sin examensutställning efter en konsthögskoleutbildning är det mycket som står på spel. Man ska redovisa vad man gjort under fem års heltidsstudier, man ska bli uppmärksammad och knyta viktiga kontakter (vilket man i och för sig borde tänkt på lite tidigare). Kort sagt, det är då det ska ske.

Jag kommer ihåg att jag kände mig väldigt liten och obetydlig, där jag satt och vaktade min examesutställning. Faktum är att jag under en längre tid på skolan blivit allt mer tveksam till om det alls var någon mening med att försöka göra konst. Jag hade starka skäl att tro att det egentligen var omöjligt. Mitt självförtroende var också stukat av att jag inte haft någon professor som stöttat mig under de första fyra åren. (Det hade inte ens gått upp för mig att jag hade en "egen" professor förrän någon gång i slutet av tredje året.)

Ändå närde jag någon sorts vansinniga förhoppningar om att det skulle komma in någon och se mina små målningar och förstå att det trots allt var fråga om stor konst. Jag satt på helspänn. Så fort någon kom in for jag upp och försökte därefter snabbt inta en avslappnad pose för att betraktaren inte skulle känna sig obekväm av mina förväntningar. Jag bör med andra ord ha tett mig som en ganska typisk avgångselev.

När en välkänd kritiker klev in på galleriet blev jag så klart extra svettig. Förvånansvärt många sådana var ändå inne en sväng. Ovan nämnde intendent, på den tiden konstkritiker på Expressen, var inget undantag. Han gick direkt in till min medutställare som tydligen bättre fattat hur det går till i konstvärlden – de var redan bundis. Kritikern hade inte så mycket som snuddat med blicken vid mina målningar, men jag tänkte att han nog skulle kolla lite när han kom ut från min klasskamrats rum. Så fort de pratat klart därinne stod det dock klart för mig att han inte hade några sådana planer. Snarare tycktes det mig som om han försökte undvika att se – både på mina målningar och på mig. Jag tror aldrig att jag har känt mig så osynlig, varken förr eller senare. En liknande situation för en stå-uppkomiker som har sitt första offentliga framträdande skulle vara om publiken inte ens märker att han är där.

Nu fanns det också en lärare från skolan i lokalen och hon var inte lika tappad bakom en vagn som jag. Hon grep resolut tag i kritikerns arm och uppmanade honom att titta på bilderna. Uppenbarligen tyckte hon själv att det kunde vara värt en chansning i alla fall. Och det är då den kommer, bilden som bränt sig fast i mitt minne och som jag försökt återskapa ovan. Besvärad stannar han borta vid ytterdörren och "dammsuger" den förhållandevis spatiösa gallerilokalen med blicken. Han står som fastfrusen i dörrmattan och spanar på mina blott 25x38 cm stora målningar tio meter bort. Han mumlar något om dumstrut (en stjärngosse förekommer i ett verk, den hade han tydligen lyckats urskilja avståndet till trots) och försvinner kvickt ut genom dörren. Allt medan jag långsamt sjunker ihop och förvandlas till en våt fläck på betongolvet.

Att jag kommer att tänka på den här händelsen nu är inte så underligt. Jag drömmer alltid om den när jag ska ställa ut. Och nu är det dags igen. Drömmen går ut på att jag på något sätt försöker ta revansch, jag vill få kritikerna att skämmas för att de inte uppmärksammade mitt konstnärskap när de hade chansen. Dessa drömmar har hittills visat sig vara sanndrömmar så tillvida att de alltid slutar med den där förintande osynlighetskänslan. Så är det nämligen också att ställa ut. Man ropar ut i världen, men får inte ens ett eko till svar.

Men sådant skräp som inte ens dammsugarn vill ha, det passar ändå här.

Fundament

2008-08-27T00:05:00.014+02:00

Ge mig en fast punkt och jag ska rubba världen, sa Arkimedes. Men var finns en sådan punkt? Descartes påstod sig ha funnit den. Hans hävstång är tvivlet. Och med hjälp av det kan man sannerligen rubba det mesta. Förutsättningen är förstås att man stöder sig på ekvationens fasta punkt – jaget.

I teckningen ovan ser vi en som prövar denna grundläggande premiss. En hävstång, i det här fallet block och talja, används för att rubba jaget. Problemet är dock detsamma som för Arkimedes. Det spjärn som behövs för att rubba den fysiska verkligheten måste på något sätt befinna sig utanför den fysiska verkligheten. På samma sätt förhåller det sig med det radikala tvivlet, det rår på allt utom sig själv. Figuren är, precis som i den här målningen, förankrad vid den perspektiviska flyktpunkten. Nu dock via en krok formad som en femma, detta för att påminna om Euklides femte postulat (det om de parallella linjerna), vars problematiska obevislighet ligger bakom teorierna om elliptiska/hyperboliska rum. Lite överlastat kanske...
(Lägg märke till flugan som utan egen förskyllan mött sitt öde i scannern)

Bildrummets förutsättningar hade turligt nog förändrats innan den här bildkonceptet nådde sin fullbordan och det landande istället tungt på idéernas sophög.

Däremot dök ett besläktat motiv upp när jag skulle gestalta en tankefigur som "svävar", det vill säga en föreställning som verkligen lyckats överge sin egen egen fundamentala premiss. Även om tankegången ligger nära, så blev bilden en annan. Mindre krystad, mer realistisk (allt är ju relativt, som vanligt är den rakt igenom konstruerad). Och den här gången blev det en färdig målning.

Målningen med titeln Fundament ställs ut på Galleri Olsson i Stockholm från och med 5 september.

Mera Goya (I huvudet på en papperskorg)

2008-08-26T17:23:00.027+02:00

Här följer ett stycke text, ursprungligen daterat till 19 oktober 2007, som jag hittade bland opublicerade inlägg på min blogg (alltså i papperskorgens egen lilla papperskorg). Det är någonting som jag bara börjat skriva på utan att ha någon klar idé om vart jag ville komma. Den börjar bra, kanske föresvävade det mig att det skulle kunna bli en essä. Den slutar som pretentiöst skräp. Men det är ju precis som det ska vara på det här stället. (Texten är kapad mitt på, strax innan jag kommer in på Kant. Jag kom på att den nog ändå är för lång för detta sammanhang.)

Francisco Goya sägs ibland vara den förste konstnären i modern mening. Hans liv och verk är också nästan omöjliga att komma förbi för den som vill kalla sig konstnär. Men det som verkligen lever vidare idag är inte framför allt myten Goya – urtypen för det romantiska konstnärsgeniet. Det är snarare hans bild av vad man skulle kunna kalla rationalitetens dilemma, som fortfarande känns otäckt levande. Konflikten mellan upplysning och vidskepelse, förnuft och vansinne löper som en ihoptvinnad röd tråd från franska revolutionen ända in i vår tid. Ja, rakt in i min egen hjärna, känns det som. Fortfarande kan det vara galet svårt att separera dessa poler. Vem representerar till exempel förnuftet i vår tids globala konflikt?
Så vrids också de två ytterligheterna runt varandra i Goyas sena verk, hans förnuftstro och hans galenskap. "El sueño de la razon produce monstruos" står det på det välkända grafiska blad (närmare bestämt nr. 43 i serien Caprichos) som jag parafraserat i målningen "El Sueño" här ovan – i papperskorgens huvud. Goya är uppenbart influerad av de franska upplysningsfilosoferna när han gör sin etsning. Exempelvis skriver Rosseau någonstans att "fantasi (l'imagination) utan förnuft skapar monster", vilket kanske låter lite präktigt så här drygt 200 år senare. Men i Goyas version finns en dubbeltydighet, som är mer oroande. I den utgåva av "Caprichos" som jag förfogar över (Bergs 1972) översätts frasen med "Förnuftets sömn alstrar vidunder". Men översättningen kan lika gärna lyda: "Drömmen om förnuftet producerar monster". I själva bilden finns en liknande mångtydighet. Gestalterna som omger etsningens sovande, eller lika gärna förtvivlade, subjekt är inte nödvändigtvis bara en sinnebild för kvardröjande vidskepelse och feodalt förtryck i upplysningens tidevarv, utan möjligen även för franska revolutionens övergång i skräckväldet. Samtidigt är de naturligtvis också Goyas privata demoner, vad som än alstrar dem. I denna komplexa lilla bild finns möjligheten att se ett till synes olösligt mänskligt dilemma utspela sig inom subjektets sfär. I samma stund som förnuftets distinkta sken tänds uppstår illusionen av en dualitet, en klyvning. Förnuftet förmår inte utplåna det irrationellas drömlika skuggor eftersom dessa skapas av samma ljus. Trots upplysningens försök att eliminera grundlösa metafysiska antaganden, eller kanske snarare tack vare dess ständiga misslyckande, kvarstår den dunkla aningen om förnuftets otillförlitlighet eller otillräcklighet. De demoner Goya brottades med - hans påstådda galenskap - är inga inbillningsfoster. Något är galet med den verklighet han lever i.

Den framväxande individualismen och dess skapelse - individen - kan inte röra sig i det rena förnuftets ljus utan att kasta en skugga bakom sin rygg. Någonting hamnar ofrånkomligen i dunkel. Upptäckten av denna skugga i det filosofiska begreppsmaskineriet markerar slutet på upplysningsperioden och inledningen till romantiken. Förnuftet, som hos Descartes vinner insikt genom ett radikalt tvivel, tvingas till slut in i en ond spiral – ett paradoxalt tvivel på sig själv.

Diagonaler

2008-06-21T21:14:00.004+02:00

Ett bild av det tragiska öde som möter dem som råkar stå i vägen när diagonalerna ritas upp.

Efter de senaste dagarnas plötsliga skrivbordsstädning kommer det att dröja ett tag innan jag får möjlighet att lägga ut något material igen. Först åker jag till Helsingborg för att öppna min utställning på Dunkers kulturhus den 26 juni och samma afton fira min 40-årsdag. Sen blir det semester.

Kaninhål

2008-06-19T11:54:00.004+02:00

Den här teckningen handlar om att falla fritt utan att komma någonvart. De faller djupare in i illusionen, djupare in i återvändsgränden. Men når aldrig riktigt fram.

2008-06-18T01:15:00.008+02:00

Ett till verk i konceptuell stil specialdesignat för papperskorgen.

'

2008-06-17T19:25:00.013+02:00

Det var länge sen jag dumpade något här på min offentliga avstjälpningsplats. Det skulle kunna vara ett tecken på att jag på senare tid lyckats med allt jag föresatt mig, men tyvärr är det snarare resultatet av en mager säsong. Två saker, den här bloggen och den bok som ska komma ut i samband med min utställning på Dunkers kulturhus i sommar, har gjort att jag tvingats till någon sorts sammanfattning av de senaste tio åren av mitt konstnärligt verksamma liv (vilka också råkar vara de tio första dito). Och när man rundar av något på det här sättet är det kanske inte så konstigt att det känns som om man står inför ett slags slut.

Men om det nu är så att det är dags att ta nästa steg, är det inte särskilt lockande att bara kliva rakt ut i tomma intet. Jag drar mig lite, försöker bedöma de alternativ som står till buds. Antagligen kanske jag ändå fortsätter som om inget har hänt. Samtidigt erbjuds en möjlighet att bryta upp. Vi får väl se hur det går.

På sista tiden har jag i alla fall tagit upp en idé som jag hittade i papperskorgen, men som jag ännu inte visat - kanske för att jag velat prova den på riktigt i framtiden. Det handlar om textbaserad konst i Art & Language-stil. Ovanstående är ett exempel som är framtaget speciellt för papperskorgen: Konceptuell skit.

Fäste

2008-01-16T01:49:00.001+01:00

Jag har rotat fram en gammal målning som visserligen är visad en gång för tio år sen, men som jag ändå vill ha med här som fortsättning (och kanske en slutpunkt) på tankegången bakom självporträttet som visas lite längre ned på sidan. Dessutom ser jag den som något av en upptakt till det arbete som jag därefter ägnat mig åt. Den lilla kvadratiska målningen heter "Fäste" och är upphängd på – och genomborrad av – en spik. Som av en händelse sammanfaller fästpunkten, mittpunkten, den perspektiviska flyktpunkten och den avbildade personens hjärta i ett och samma hål i bilden. (Klicka på bilden för att zooma.)

Spinal Trap

2007-12-08T01:03:00.001+01:00

I väntan på det tåg som gått

2007-12-06T22:01:00.002+01:00

Ett sällsynt misslyckat foto tillför något oväntat till denna teckning. Genom en felaktigt inställd slutartid förstärks det redan något glåmiga uttrycket. Bilden övergår från ointressant till djupt ointressant.

The Truth

2007-12-05T00:54:00.004+01:00

Det här självporträttet målade jag medan jag gick på Kungl. Konsthögskolan. Målningen har aldrig visats. När jag nu tittar på den tolv år senare ser jag framför allt ett självbedrägeri.

Jag tänkte mig, när jag konstruerade den här bilden, att ögonens synvinkel inte skulle mötas i en punkt utan fortsätta parallellt in i evigheten (eller in i det ickeeuklidiska rummet) att den frånvarande, fjärrskådande blicken skulle genomskåda världen, se förbi tid och rum. Vad bildens ögon skådar måste dock förbli dold för oss betraktare, det finns inte i bilden utan befinner sig i ytterligare en tänkt rymd. Baktanken med detta arrangemang var att visa – inte sanningen själv – utan sanningen som idé. Inte ett beläte eller en ställföreträdande bild av något som alltid förvränger sanningen, utan en bild som visar fram ett synsätt, en hållning, en stämning – som ett piktogram. Vad vi ser på bilden är alltså Yngve Rådberg skådande sin egen föreställning om sanning. Det var detta tomma stirrande förklätt till sanningsskådande jag syftade på i inledningen.

Här är en senare variant på samma tema,

The Truth, 2006, olja på akrylglas, 28x42 cm

som även är inspirerad av denna magrittemålning från 1928.

La Lectrice soumise

Snabba utkast

2007-12-04T22:45:00.000+01:00

Några hastigt nedklottrade kulspetsteckningar.

The Construction of Art (NOT!)

2007-11-20T21:21:00.000+01:00

Jag har arbetat en del som tekniker på Moderna Museet med bland annat väggbyggen. Det var efter en sådan brödjobbsperiod som jag började skissa på det här motivet. Jag hade en titel plus bilden av en hantverkare i huvudet, det gällde bara att få ihop det med alla andra idéer som för tillfället snurrade runt i skallen. I den här tidiga varianten ser vi tre personer som studerar det egna bildrummets uppbyggnad. Teckningen är ett exempel på hur det kan se ut innan en bild fått sin slutgiltiga utformning. Här har det råkat bli alltför entydigt och vitsig. I något skede hade jag dessutom tanken att den skulle visa själva konstinstitutionens fysiskt konstruerade rum. Det var ju där, i Modernas tillfälliga utställningssal, som idén först hade uppstått. Men alla sådana införstådda blinkningar föll bort och The Construction blev till slut bara en bild av en banal liten olyckshändelse.

Skugga av subjekt i ruin

2007-11-16T21:08:00.000+01:00

Jag arbetar egentligen inte med foto, varken som förlaga eller som konstnärlig utsaga. Men den här semesterbilden, som jag tog på Gotland för ett par veckor sen, vill jag ändå gärna visa.

Bilden gav sig själv. Jag hade klättrat upp i en ruin av ett gammalt magasinshus från 1200-talet. Jag tog mig fram till en fönsteröppning och tittade ut. Det här är vad jag fick se.

Short Cut

2007-11-06T22:50:00.001+01:00

Den här bilden for genom mitt huvud en gång när jag var och klippte mig.

Ombytta roller

2007-11-02T23:08:00.002+01:00

I april 2001 var jag med om en omvälvande upplevelse. Mitt dittillsvarande liv tog slut och jag hamnade i ett tillstånd av både överväldigande kaos och totalt engagemang. Jag fick tvillingar.

Ungefär ett år efter nedkomsten började jag kunna tänka igen. Men då tiden fortfarande inte riktigt räckte till för att måla började jag ägna mig åt att skriva. Till exempel försökte jag med varierande framgång diskutera konstteori med olika anonyma entusiaster på nätet. Och så skrev jag tolkningar.

Istället för de målningar jag inte hann göra fantiserade jag ihop olika vaga men ändå pretentiösa utläggningar om ickeexisterande bilder. Meningen var att jag skulle vända på den konventionella proceduren, att jag skulle börja bakifrån med avancerade tolkningar, och sedan göra bilder som passade in på dessa. Men andra idéer kom emellan och projektet hamnade i papperskorgen. Den enda målning jag utförde helt enligt denna metod är Homo Economicus.

(Lustigt nog blev just den bilden utsatt för omfattande tolkningar av bl a politiker och nationalekonomer i en artikel i Konstkatalogen hösten 2004. Den tolkning jag själv levererar i artikeln är inte den ursprungliga, men just därför att den är ett villospår är den möjlig att publicera tillsammans med målningen: "Om pekpinnen är penis, så bör ovalen motsvara kvinnans kön. Pinnen har slaknat, eftersom mannen börjat fundera på vad det kan finnas för ekonomiska motiv inblandade i det stundande mötet.")

När jag nu återfunnit dessa papper inser jag att de inte skulle kunna tillföras något konstnärligt värde ens av aldrig så följsamma bilder. Snarare tvärt om. Texterna är måhända inte så parodiska som jag hade tänkt mig, men effekten – att relationen bild tolkning blir omvänd – är kanske ändå rolig på något sätt. Betraktaren har antagligen ganska svårt att föreställa sig den bild som skulle motsvara mina högtflygande och osammanhängande anvisningar. Men samtidigt är det nog svårt att låta bli.

Först ett foto på mitt första (och enda) utkast till hur texten skulle kunna presenteras. Sprickan, som påpassligt erinrar om ett aktuellt verk på Tate Modern, är oavsiktlig, men pryder ändå sin plats. Ramen är tillverkad av Gaffatejp. Klicka på bilden för att se den större.

De andra texterna renskrev jag aldrig, så några av dem kan jag lika gärna presentera i löpande skrift. Ytterligare en variation på tema ekonomi:

Denna bilds principiella utformning grundar sig på något så sakligt som OECD-ländernas sammanlagda BNP. Det innebär att det är överflödet bakom siffrorna som framställer bilden snarare än bilden som framställer överflödet. Samtidigt förkroppsligar bilden den orättvisa fördelningen av världens samlade tillgångar och formulerar därigenom vad man skulle kunna kalla en opersonlig uppgörelse med den cyniska världsordning vi alla bär ansvaret för. De proportioner som slentrianmässigt tas för givna framstår här som nästintill objektivt orättfärdiga.

Här kommer en lite mer kryptisk tolkning:

Här tycks vi ha hamnat i en klassisk patriarkal mardröm. Men konstverket är ironiskt, vilket gör det lätt att missupfatta. Särskilt som ironin är så till den grad subtil att den faktiskt är omöjlig att urskilja. Och det är just denna otydlighet som är så skrämmande. Man känner sig säker i sin villfarelse – vilken den än är – ända tills man läser titeln. Plötsligt förvandlas den bild man har för ögonen till sin motsats.

Och en närmast obegriplig:

I verket diskuteras makten över media på ett förrädiskt neutralt sätt. Men för den som tittar noga finns sensationella utfästelser om framtiden. Att internet kommer att vara en viktigare informationskälla än dagspressen och TV:s nyhetssändningar överraskar kanske inte så många. Men över dessa kommer ett nytt, ännu okänt medium att dominera totalt.

Än märkligare är dock det dunkla budskap som finns dolt i själva verket som budbärare. Ty vad är väl konsten om inte själv ett medium? Och detta medium som siar om framtiden, detta orakel, vad säger inte det om sitt eget öde? "Störst av fälten är det som innesluter de övriga tre. Det är profetian."

En serie

2007-10-23T23:31:00.002+02:00

Fyra grafiska blad utförda för snart tio år sen i en primitiv offsetteknik. Jag ville pröva att göra en serie som inte skulle läsas linjärt, varken tids- eller rumsmässigt (från vänster till höger). Istället skulle de åtta bilderna på varje uppslag korsbefrukta varandra och bilda en associativ, drömlik enhet. Var det tänkt. (Jag gillar David Lynch!)

Försöka duger?

2007-10-22T23:30:00.000+02:00

Så här ser det ut när man försöker riva fiktionens ramar.

Konkurrensutsatt

2007-10-20T22:38:00.000+02:00

Med vilket bud ska man skicka sitt paket? Makten eller sanningen?

Senare tillägg:

När jag gjorde den här teckningen funderade jag på relationen mellan makt och sanning. Jag ställde upp den klassiska hypotesen att det finns en sanning oberoende av våra föreställningar om densamma bredvid den nyare hypotesen att sanning inte kan existera oberoende av en diskursiv maktordning. Det som komplicerar saken är att samtidigt som sanningshypotesen är underordnad diskursiva diktat i makthypotesen, så är makthypotesen likaledes beroende av föreställningen om en oberoende sanning. Anledningen till att mannen med paketet tvekar är att ingen av de två modellerna verkar helt pålitlig. De tycks på något underligt sätt både utesluta och förutsätta varandra.

Tortyr

2007-10-19T22:30:00.000+02:00

Jag när en hopplös dröm om att likt Goya fånga samtidens fasor i en serie "infall". Men mina patetiska försök i den riktningen överträffas på ett förintande sätt av alla de dokumentära bilder från världens konflikthärdar som finns att tillgå. Ännu en dröm i papperskorgen! Så istället för att visa mitt misslyckande visar jag idag verkligheten som överträffar dikten.

Av alla de bilder från irakkriget jag motvilligt fått för ögonen, finns det framför allt en som bränt sig fast. Den som följt mitt konstnärskap och dessutom är bekant med Goyas etsningar kan kanske förstå varför. Jag har försökt göra något med den som utgångspunkt, men mitt samvete förbjuder mig att visa resultaten. Bilden säger det som behöver sägas, det finns ingen möjlighet och ingen anledning att förändra den. Jag kan (av flera orsaker) bara önska att det var jag som hade gjort den, istället för personalen på Abu Ghraib.

The Fool

2007-10-19T00:21:00.001+02:00

Konsten är en låtsasvärld. Det är nog det enda man kan vara helt säker på. Om den inte bara låtsas att den är på låtsas, förstås...

Peace of mind

2007-10-18T00:06:00.000+02:00

Jag fick ett mail från Edda Manga, som undrar:

-Hur står det till med konstens relation till makten/överideologin?

Det här är inget svar, snarare en liten estetisk reflektion.

Ideologier och trosföreställningar, begär och förnuft kämpar ständigt om herraväldet över våra medvetanden. Vissa menar till och med att det subjektiva medvetandet inte kan existera utanför den diskursiva maktens slagfält.

Konsten är sedan romantikens dagar estetikens – den enskilda förnimmelsens – tempel. Här strider parterna intresselöst. Skönheten är tänkt att uppstå i upplevelsen av inbillningskrafternas fria spel. I teckningen nedan är spelet över.

En text

2007-10-17T08:55:00.001+02:00

Jag ska ställa ut på Dunkers kulturhus i Helsingborg. Utställningen skulle ursprungligen ägt rum nu i november, men har skjutits fram flera gånger. Vernissagen är nu preliminärt förlagd till min 40-årsdag, 26 juni 2008.

Till utställningen planeras en katalog. Katalogen bör naturligtvis innehålla reproduktioner av de utställda verken, men enligt konventionen också en eller flera texter. Det fyller upp och ser seriöst ut. Det kan ju också finnas viktig information eller andra, exempelvis litterära eller till och med teoretiska, kvaliteter som motiverar tryckandet av en text. Ett par skribenter har till min glädje visat intresse för att bistå med den biten. Fast gladast är jag för att min gode vän Petter, som helst målar men också har en styv penna, velat bidra med en initierad och personlig betraktelse.

Men i våras någon gång fick jag ett infall att jag själv skulle skriva en text till katalogen. Jag hade nyligen haft anledning att söka igenom konstakademiens bibliotek efter texter av Ola Billgren. Från början av 70-talet fanns en utställningskatalog där han själv sammanfattade sina första tio år som nyrealistisk målare. Jag såg en parallell. Det skulle nämligen enligt den ursprungliga tidsplanen vara exakt tio år sen jag ställde ut de första målningarna i den serie bilder som fortfarande sysselsätter mig. I början av Olas text fanns något som jag tolkade som en uppmaning, direkt ställd till mig:

En svepande, allmänt hållen text av någon välvillig fackman skulle i det här sammanhanget kännas motbjudande. Det är väl slutligen ingen annan än jag själv som kan tala om den upplevda nödvändigheten bakom mina bilder.

Jag satte mig alltså framför datorn för att skriva om den upplevda nödvändigheten bakom mina bilder. Det var svårt. Ju mer jag skrev, desto oklarare blev den upplevda nödvändigheten. Det kändes alltmer som om jag var tvungen att hitta på en sådan. Jag började också känna mig alltmer kritisk till den unge Ola Billgrens upplevelse av en närmast historisk nödvändighet bakom sina verk. Så fick jag ytterligare en idé. Varför ska jag skriva om min konst? Jag är ju ändå konstnär och vad som helst kan idag – av historiska skäl – förvandlas till konst. Jag skriver som konst! Texten får bli ett verk på utställningen.

För att själv kunna betrakta texten som ett konstverk kände jag mig tvungen att föra in en distans mellan texten och dess beskrivning av konsten. Istället för detta förväntade syfte bestämde jag mig för att underkasta texten en annan styrande princip. I analogi med utformningen av mina målningar satte jag upp vissa formella regler. Detta grepp visade sig produktivt. Snart hade jag åtta prydliga stycken innehållande exakt 815 tecken (inklusive mellanslag), alla avslutade med en kort kursiverad rad. Men...

Ja, ni kan ju läsa själva så förstår ni nog varför jag förpassat denna idé till papperskorgen. Det är styltigt, omständligt och ängsligt. Kort sagt tillgjort. Och texten skulle tillföra ungefär lika mycket till utställningen, som idén till konstbegreppet. Här kommer fyra av de mer lyckade försöken: (Radbrytningen mot sista raden kan bli lite underlig beroende på webläsare.)

136
För den betraktare som för första gången träder in i utställningsrummet vill jag som inledande observation gärna peka på verkens i sammanhanget synnerligen blygsamma omfång och deras likartade utformning. De är bara 28 x 42 centimeter stora och alla är i liggande format. Vidare kan vi förstås ge akt på hur de är placerade i rummet, att de hänger symmetriskt med helt statiska intervall runt väggarna. Närmar vi oss därefter de enskilda verken kan vi säkert urskilja att det rör sig om bilder, att de med största sannolikhet är målade och att de svårligen kan betraktas som annat än föreställande. Ännu skulle jag vilja påstå att vi rör oss på fast mark, bland sådant som jag vill kalla objektiva kvaliteter, det vill säga värdeneutrala empiriska hypoteser som är svåra att hitta annat än
absurda invändningar mot.

116
Och ytterligare en liten bit längs denna allfartsled borde vi faktiskt kunna färdas tillsammans innan det är dags att ta klivet ut i lösare spekulationer. För bortom dessa förhållandevis självklara iakttagelser finns några mindre uppenbara men fortfarande påvisbara förhållanden i målningarna. Deras materiella beskaffenhet är genomgående i stort sett identisk. Närmast väggen har vi en två millimeter tunn skiva av akrylglas och på den sida som vetter mot betraktaren är oljefärg uppstruken i relativt tunna och släta skikt. Formatet har proportionerna två till tre. Penselskriften kan utan svårighet urskiljas av den observante, men dess indexikala avtryck är ändå i allmänhet underordnat dess mimetiska funktion. På samma sätt är färgstoffets plastiska egenskaper tveklöst underordnade dess
illusoriska effekter.

131
Det illusoriska framställningssättet ser alltså ut som ett försök att dölja de formella tecknens materiella ursprung. Trots att vi därmed har att göra med ett slags bedrägeri, vore det absurt att insistera på att målningarna egentligen är abstrakta, eller att de egentligen bara är en bit plast och lite färg. Även om vi självfallet kan betrakta dem så – det är ju precis vad jag nu gör – är det snarare så att just dessa sakförhållanden antyder att de främst bör betraktas som föreställande. Men så fort vi tar detta steg bort från det konkreta, kommer vi oundvikligen in på mer osäkra hypoteser, tolkningar, vilka inte stöds av annat än en förmodat allmänmänsklig förmåga att uppfatta bilder och de generellt omfattade kulturella koder och gestaltningskonventioner som tillför tolkningarna en
illusion av mening.

115
Men även här finns trots allt några ganska hållbara iakttagelser att utgå ifrån. Kompositionen i målningarna bygger utan undantag på kombinationen av ett schematiskt centralperspektiv och en enkel indelning av formatet i diagonaler och halvor. Med hjälp av denna standardiserade mall är likartade rumsbildningar upptecknade. Den perspektiviska flyktpunkten befinner sig konsekvent i något av de övre hörnen, medan bildrummets enda synliga hörn är placerat i bildens exakta mittpunkt. Rumsbildningarna är konstruerade på så sätt att deras tänkta utsträckning stämmer överens med formatets faktiska storlek, liksom mötet mellan golv och vägg sammanfaller med en av formatets diagonaler. Bilderna må te sig realistiska, men är det egentligen inte, eftersom det de framställer inte existerar
utanför bildens verklighet.

Malström

2007-10-16T13:45:00.001+02:00

Nå?

2007-10-16T00:47:00.000+02:00

Vad händer här? Det vet jag uppriktigt sagt inte. Den här teckningen är ett exempel på en bild som kommit utan manual. Jag vill alltid att tolkningen ska vara fri, men just här har jag inte gjort någon medveten avvägning. Men det finns ingen möjlighet att inte tolka, processen startar automatiskt.

Min första tanke är naturligtvis att bilden säger något om mig. Den hukande mannen försöker uppenbarligen gömma sig bakom en mer rakryggad kvinna. Kanske har de tillsammans bestämt sig för att klaga på den barska tanten i lägenheten ovanpå. Men i sanningens stund visar sig mannens auktoritetsskräck vara starkare än hans heder. Inte någon smickrande tanke precis! Bäst att försöka hitta någon mer långsökt interpretation. Vänta nu, bilden handlar förstås om hur den tvivelsjuka (av tradition manliga) upplysningstraditionen hukar bakom den mer rättframma och dristiga feminismen när vår tids värderingar konfronteras med äldre fördomsfulla attityder.

Mera handgripligheter

2007-10-15T21:42:00.002+02:00

Här några ovanligt genomarbetade skisser.

The Coach

Nyår

Efterfest

Ikonoklasm

2007-10-11T14:29:00.000+02:00

Som kommentar till en aktuell händelse i Lund och diskussionen på vilks.net kommer den här teckningen som jag gjorde när de bildstormande talibanerna härjade som mest i Afganistan. Det finns även en lätt tintin-influererad målning med samma motiv, men eftersom den verkar ha hamnat i Moderna Museets skräphög (dvs måleriförrådet) passar det bra att visa skissen här, tycker jag. I den ständigt pågående bildstriden tycks den ställa sig på ikonodulernas sida, på så sätt att den bildsätter ikonoklasmen. Samtidigt känns det som den på något sätt berör konflikten mellan ett holistisk och ett analytiskt (splittrande) tänkande.

Det går inte att länka till modernas samlingar, den som är nyfiken får göra en egen sökning på Moderna Museet. Verket heter "Splittring".

Den här bildkommentaren är kanske inte lika komplex, men i alla fall rykande färsk och visar att det trots allt kan finnas gemensamma nämnare hos vitt skilda kulturer.

PAYBACK TIME

2007-10-10T00:32:00.002+02:00

Nedan visas två oredigerade sidor ur ett skissblock. Här kan man spåra lite av utvecklingen bakom mina bilder. I första skedet kastar jag ner uppslag i den ordning jag kommer på dem. Ibland kommer bilderna till mig i någon slags vision, jag ser dem framför mig utan att veta vad de betyder. Fast oftast börjar det med att jag försöker iscensätta min upplevelse av någonting som jag funderar på utan att kunna reda ut, exempelvis förhållanden mellan olika motstridiga åskådningar eller begrepp. Sen kan jag lägga ihop och dra ifrån element från olika utkast tills jag uppnått en helhet som känns tillräckligt tydlig men ändå ogripbar på ett sätt som motsvarar min upplevelse.

Någon gång för drygt tre år sen dök orden PAY BACK TIME upp på ett pappersark bland mina skisser. Det är lite oklart om de här teckningarna handlar om att ge igen för någon oförrätt, eller om de gestaltar själva oförrätten. Den andra teckningen uppifrån på detta papper blev senare, nästan utan ändringar, till målningen "Utan öppning". Två av utkasten utvecklas vidare längst ner på nästa ark. Det högra av dessa förvandlas till slut till målningen "Fästman", medan det vänstra blivit det som fått axla titeln "Payback time". Fortfarande har det inte blivit någon målning, trots flera ytterligare skisser. Här finns väl också ett frö till teckningen "Uppkastning", som återges en bit längre ner i papperskorgen. (Klicka på bilderna för att se dem större.)

Urpapperskorgen

2007-10-07T02:44:00.001+02:00

I min papperskorg hittar jag den här profetiska teckningen. Det är första gången en papperskorg dyker upp i min bildvärld, för drygt två år sen. Detta uppslag har hittills gett upphov till två målningar, El Sueño som återfinns i huvudet på den här sidan och The Connection från 2006. På det här stadiet verkar det handla om att jag (eller någon annan?) kastat bort något värdefullt – en bild som alltså själv hamnade i papperskorgen.

Inte nu igen!

2007-10-05T23:58:00.001+02:00

De här teckningarna återfinns på samma A4-ark och eftersom de verkar tillföra någon sorts betydelse till varandra får de slå följe ut i offentligheten.

Jag upptäckte för övrigt att jag råkat blockera möjligheten att kommentera. Jag har åtgärdat det, så nu är det fritt fram för den som känner sig hågad.

Uppkastning

2007-10-04T22:56:00.004+02:00

En dagsfärsk teckning föreställande en tänkbar följd av att (likt läsaren av denna blogg) handskas med andras skit. Fast det är inte osannolikt att det blir en målning av detta infall så småningom och i så fall kan den knappast betraktas som bortkastad ännu.
Tillägg augusti 2008: Jodå, det blev en målning i alla fall:

Interiör

Drömmar

2007-10-03T23:24:00.001+02:00

Kanske har jag till slut hittat en form för att visa utkast och uppslag till målningar som aldrig blivit av, eller som förändrats på vägen. Jag vill att den här sidan ska vara som en direktlänk från mitt arbetsbord förbi konstens traditionella sorteringsmekanismer. Innehållet kan därför säkert bli något oordnat, den som vill ha kvalitetssäkrade utsagor hänvisas till mina utställningar.

Först ut blir tre äldre teckningar med funderingar kring skillnader och likheter mellan dröm och vaka. Ofta, särskilt i det här fallet, utgår jag i de här första små skisserna, som är runt 4 x 6 cm, från en sorts vakendrömmar. Just de här har jag nog inte ens tänkt mig att göra målningar av.

(Texten ovanför den översta bilden är lite svårläst: "Ännu svårare än det är att upptäcka att man drömmer, är det att glömma bort att man är vaken.")