Gästpapperskorg

Från The Fabulous World of M.M.M. akryl på pannå, 24x24 cm ©Måns Müllner

Den här målningen köpte jag av min vän Måns Müllner när han ställde ut på Teatergalleriet i Uppsala i vintras. Jag tänkte då att den skulle passa perfekt att visa här, men sen var det som om jag under ett halvår alldeles glömde bort att jag hade en blogg. Nu är dock tiden till slut inne för detta lilla gästspel samt för en kort presentation.

Jag har känt Måns sen 1991. Så länge jag kan minnas har han i sin konst laborerat med olika poser – tunna masker av identitet till synes utan någon substans bakom. Färgerna i hans målningar, alltid grönt och rosa, är därvidlag oerhört betydelsebärande. De kommer från ett par traditionella svenska... bakverk:


Dammsugaren och napoleonbakelsen.

Måns arbetar på något sätt med branding, men lite bakvänt kan det tyckas. Kanske är det snarare någon sorts adbusting. I stället för att bara lansera sitt eget varumärke, försöker han lägga beslag på några av världens mest välkända symboler och varumärken genom att gå på dem med sina patenterade signalfärger. Det är visst tänkt att det ska bli tusen stycken målningar av det här slaget någon gång i framtiden. Här är några. Det finns också en »animerad« film med samma tema (dock utan länk, det måste du fixa Måns!). Måns gör också schamanistisk discoperformance iförd mexikansk brottarmask under artistnamnet Doctor Mexico.

Mamma

Sommaren 2001, strax innan mina föräldrar skulle flytta från Vänersborg, passade jag på att dokumentera deras hus – mitt forna barndomshem. Medan jag smög runt i rummen med kameran blev jag allt mer sentimental. Jag kände att jag ville skapa ett minne, inte bara av miljön där jag växte upp, utan en bild som på något sätt kunde fånga och hålla kvar essensen av min flydda barndom.

Det blev inte så. Bilderna därifrån är inte några madeleinkakor doppade i lindblomste. Jag förflyttas bara tillbaks till 2001, där tar det stopp. Men en bild är annorlunda. Den handlar inte alls om min barndom. Det är ett iscensatt porträtt som jag nästan i smyg arrangerade en kväll efter att alla andra gått och lagt sig. Det föreställer min mamma, fast inte mamma som mamma, utan mamma som den person jag faktiskt aldrig har träffat. Det vill säga mamma innan jag lärde känna henne. Idén fick jag av den rad med böcker om barnpsykologi som då stod på en hylla i hennes arbetsrum. Jag satt och funderade över vilka av dem som var "nya" (dvs införskaffade under min livstid) och vilka som "alltid" stått där. Det slog mig att min tidsindelning inte var särskilt adekvat i sammanhanget. Och som för första gången gick det upp för mig att min mammas liv inte började med att jag kom till världen.

Jag travade upp alla böckerna om barndomens betydelse på en duk broderad av min mormor och placerade ett inramat fotografi av min mamma som liten flicka ovanpå. Cirkeln var sluten.



Att den här kopian är repig och smutsig beror på att den har legat löst bland en massa bråte i en flyttkartong. Men det är, som jag ser det, bara en fördel här.

Allt är inte skit som luktar

Häromdagen ringde min mamma och undrade hur jag har det – egentligen. Det var efter att hon sett min senaste utställning och dessutom varit inne och läst på den här bloggen. Pappa brukar också oroa sig för min mentala hälsa när han ser hur jag målar. En gång var han övertygad om att det var sviterna efter min TBE (fästingburen hjärninflammation) som låg bakom de tröstlöst dystra bilderna. Sanningen är dock att jag själv länge betraktat varje fullgången målning, hur olustig den än råkar bli, som något av ett underverk. Lyckas jag bara göra bilder som jag kan tro på, som jag kan inbilla mig har någon slags mening – om så bara för mig själv – är jag lycklig. Det betyder att jag för tillfället lyckats hitta en mirakulös utväg ur konstens hopplösa förutsättningar.

Men här, i min virtuella papperskorg, hamnar ju inte de bilderna. Här hamnar de tveksamma fallen, de som undgått den verkliga papperskorgen, men inte nått ända fram till ett utförande, eller utställande. Det kan vara allt från spontana infall till överarbetade pekoraler, gemensamt är att jag inte kan tro på dem som konst. Därför kan kanske stämningen här upplevas som lite negativ, lite överdrivet självkritisk. Men då kan det vara bra att ha i minnet att denna blogg bara belyser ena sidan av verksamheten. Den andra, den lyckliga, finns inte så mycket att orda om. Den ska ju stråla av sig själv!

Som avslutning kommer ett undantag från regeln jag nyss formulerat. Den här färska bildidén betraktar jag inte som skräp – även om den råkar utspela sig bland sopor.

Smaklig måltid

Svalget, akryl på kartong 1996

Djupt nere i högen av förkastade idéer ligger ett frö till en annan tänkbar utveckling av mitt konstnärskap. I de här arbetena från mitten av nittiotalet har jag försökt bryta mitt sedvanliga gravallvar med en gnutta galghumor. Jag har blandat tungt kristet arvegods med Musse Pigg och Gröna Lund. Riktigt hur projektet skulle genomföras rent praktiskt kom jag väl aldrig fram till, och det är kanske delvis därför som jag inte tog mig vidare i den här riktningen. I skissen nedan finns en poetisk antydan om hur jag kan ha tänkt i något skede. Man ska tydligen ned på knä, så därför arrangerade jag det också så när jag plåtade mig själv i målningen tidigare idag.



Vad blev det då av detta halsuggningstema? Jo, det blev till slut en tre meter hög bild av en giljotin som jag etsade i plåt och kallade "Yttersta bilden". Det är den största grej jag gjort, men tyvärr bidde det ingenting kvar av humorn.


Till samma period hör också den här fotot:



och om man vill kan man från dessa infall, via denna samtida teckning:



hitta en förbindelse till en målning som just nu ställs ut på Galleri Olsson i Stockholm. Det där fröet ligger kanske fortfarande och gror någonstans i mitt undermedvetna...

Idioten

Här några föregångare till textbilderna som jag visat tidigare. Jag har, typiskt nog, inte kunnat bestämma mig för inom vilken fiktionsram jag ska lägga den bokstavliga utsagan. Mest konceptuell blir ju den övre, som också den finns i en engelsk variant:




Samtidigt är jag svag för det berättande. Det både distanserar och för in betraktaren i situationen. Man slipper också själv känna sig som den idiot man är, när man mot sin vilja gått fram och läst på lappen. Men det förtar förstås en hel del av effekten...

I versionen här till vänster har jag annars tänkt att textbilderna ska vara tillräckligt stora för att fånga uppmärksamheten direkt när man träder in i utställningsrummet, medan skylten är tillräckligt liten för att man ska vara tvungen att förnedra sig och gå fram och ställa sig under pilen. Inte så trevligt.

Nu är det väl ingen större risk att jag någonsin genomför det här. Men man kan ju alltid fantisera om att en gång göra något som är "på riktigt".